Den standardiserade italienskan finnes nu även i olika fägringar, regionala varianter, och haver alltså delats upp, på regional basis så har de givetvis påverkats av de andra språken i områdena som varit förestående där sedan tidig medeltid, illustrerade på kartan ovan, florentinskan har genom detta passerat sin roll som normgivare återigen. Man talar nu om norditalienska, toscanska, romerska samt syditalienska, men man skall här tillägga alla de andra språken i Italien som vi snart skall titta närmare på, varav vissa heter samma sak hvilket gör att man måste va vaksam inför vad man talar om. Det är främst i uttalet, samt viss vokabulär, som standarditalienskan haver regionaliserats ungefär som den standardsvenska utvecklingen, emedan skriftspråket är gemensamt för hela det italienska språkområdet. Skillnaden i uttalsregionaliseringen utav det standardsvenska språket är att i Sverige har nästan alla andra mål utrotats, emedans det i Italien är mer fråga om en simultanutveckling där man dels har sitt ursprungligare språk mer eller mindre i bibehåll samt dels en regional variant av standarditalienskan. Det är fortfarande florentinskan som är grunden för standardspråket och det är inga oöverkomliga problem att läsa den numera 700 år gamla skriften av Dante.
Nessun commento:
Posta un commento