Italienskan som vi kännom den haver utvecklats ifrån det vulgärlatin som talades i det toscanska området, man språket har även erhuldats relativt stora influenser från de barbarer, d.v.s. germaner, som invaderade den apenninska halvön och nordligare delarna av det som nu utgör Italien, bland dessa var goterna, langobaderna og frankerna de mest numerära, vanliga ord som bianco, ‘vit’, eller det svenska ordet blank, härrör härifrån. Men man har även fått in vissa keltiska ord, exempelvis ordet brigante som i sin äldsta italienska betydelse betyder ‘fotsoldat’, men som numera istället fått en negativ klang och betyder ‘bandit’, ordet är nära släkt med forniriskans brí ‘kraft, makt’. Ordet brigante haver ehuru oftliga en helt annan mycket mer positiv associering i Syditalien där det ofta appelerar till frihetskrigare, motståndsmän, likväl, hvilket har sin grund i de briganter som kämpade gentemot den italienska kolonisationen vid Italiens skapelse. I södra Italien samt främst på Sicilien så hade arabkulturen en förhärskande roll emellan omkring 650 till 1100 och härifrån har italienskan fått ta emot en stor del lånord som i många fall sedan spritt sig till de flesta (väst)europeiska språk, sådana ord är exempelvis zuccero ‘socker’, cifra ‘siffra’, chimica ‘kemi’ og så vidare. Under medeltiden kom också en del grekiska lånord in, gondola är ett exempel, franskan, men kanske främst occitanskan, lämnade ävenså in vissa bidrag under medeltiden, till exempel mangiare ‘äta’, giardino ‘trädgård’. Dessa historiska inlåningar påverkade givetvis de olika språken i de olika regionerna i olika grad, hvilket givetvis bidragit till den redan befintliga språkliga splittringen i landet.
Nessun commento:
Posta un commento