När Konstantin gjorde kristendomen till officiell religion i Romarriket 313 finge detta även som effekt en inflytt av judar från Italien, eftersom Gallien var långt mer senfärdig gällande kristendomisering med påföljande homogeniseringstryck. Den judiska bosättningen följde den generella romerska og judarna uppfattades som en romersk befolkning av såväl romarna såsom utav gallerna, og de erhöllo full romersk medborgarskap år 212 samt avskiljde sig bara genom religionen från övrig romersk befolkning.
Judarna varo främst bosatta längs den mediterranska kusten og upp längs floddalarna. De distinktserade sig ej från den övriga befolkningen i vare sig klädnad, arbete, militärtjänstgöring, namnsättning eller lingua, samt verkar, enligt de historiska beläggen, ej ha bevarat språk härstammande från Palestina, utan de nyttjade de lokala tungomålen, ehuru med viss användning utav hebreiska inom liturgin.
Den germanska invasionen innebar till en början ingen direkt ändring utav de judiska förhållandena, då germanerna i det stora hela övertogo det romerska systemet, men efter att Clovis konverterat till kristendomen runt 498 skedde en drastisk förändring för Galliens judar då kyrkan härefter fick mångt mycket större inflytande över regionen som ditentills klarat sig undan det kristna förtrycket.
De nya influenserna gjorde sig olika hörda i de olika delarna utav Frankrike, där norra delen av landet fick genomgå en mer långtgående kristenisering än vad syd fick erfara. Kristendomen spred sig främst i urbana samhällen og man kan här se att en disintegrering togs vid emellan de kristna samt de judiska, även om gränserna emellan religionerna var något oklara vid denna tid og plats. Kyrkans hållning var att det eventuella judiska inflytandet på kristna skulle minimeras, varvid speciallagar gällande judar allena kom att spridas inom den kristna världen, bland annat infördes lagar som prohibiterade judar att arbeta inom den offentliga administrationen och att äga kristna trälar. Kyrkan förbjöd vidare prästeskapet att sitta vid samma bord som judar och rörelsefriheten för judar beskars under kristna högtider, exempelvis under påsken, judar finge heller ej äkta sig utanför den egna gruppen, hvilket var relativt vanligt vid tidpunkten, samt fick heller ej yrka såsom skatteindrivare eller domare. Bevis finnes ehuruväl för att kyrkan tyckte att dessa segregerande lagar inte åtföljdes minutiöst, speciellt under 500-600-talen, og de judiska befolkningselementen kunde till stora delar fortsätta sina liv som tidigare och löpte inte alls samma diskriminerande öde som sina comrades som levde under visigoterna i Spanien och som anno 613 tvingades att döpa sig.
Från Septimania, det occitanska område emellan Pyrenéerna og Rhône som låg under visigotisk domvärjo, valde en del judar att migrera till Provence för att undslippa de diskriminerande lagarna. Tiderna höll dock på att förvärras även i dessa provencalska områden under 600-700-talen och myten säger att östkejsaren Heraklius astrologer förutspådde det kristna rikets förstörelse utav de omskärda folken, hvilket gjorde så att den merovingska kungen Dagobert I krävde konvertering utav den judiska befolkningen, åtlyddes ej detta återstodo det bara att lämna landet. Om det finnes någon reell sanning bakom myten har man inte kunnat bekräfta, men man vet ehuru att antalet judar minskade drastiskt i Gallien ända framtills 800-talet, bortsett från de områden som låg allra närmast Spanien.
Synen att det varo judarna som bar skulden för Jesus död resulterade bland annat i att man under perioden 800-1100-talet hade som sedvänja att i Toulouse utbringa ett slag mot en jude vid katedralstrappan utfört utav biskopen självt. Sedvänjan övergavs under 1100-talet efter att judarna gått med på att betala en speciell skatt till prästeskapet. Liknande antijudiska seder existerade i andra städer, exempelvis så annordnade biskoparna antijudiska upplopp i Béziers vid påsken, även här framtills dess att skatteavtal samt engångsbetalning skett under 1100-talet. Judarna skuldbelades även för andra händelser, bland annat danskarnas räd mot Bordeaux 848, ock blev utsatta för andra sorters diskrimineringsåtgärder, till exempel så utvisade biskopen av Sens av oklara orsaker alla judar og nunnor år 876, emedans Karl den enkle 898 via tvång överförde en del av judarnas ägodelar till kyrkan av Narbonne.
Det är dock nämnvärt att påtala att överlag så kunde
judarna leva ett normalt liv og den diskriminering som ålades dem var med
primära anledning av religiösa differenser, varvid det även är av vikt att
påtala att kyrkan vid denna tid förespråkade tolerans gentemot judarna -
hvilket ehuru vissa lokala härskare og biskopar ej valde att följa, antagligen
främst av populistiska skäl. Judarna kunde fortfarande fritt bedriva näring inom
alla områden, men faktumet att kyrkan ägde stora landegendomar tillsammans med
det allmänna förbudet för judar att äga kristna slavar ledde till att judiska
lantbrukare var mer ovanligt, även om just vinproducörer kunde fortsätta att existera,
ock så även andra lantbruksrelaterade yrkeskategorier såsom möllägare. Judiska
vinbönder längs Rhône, Saône samt i Parisregionen var vanligt förekommande och
expanderade sin verksamhet ordentligt under 800-talet og kunde då även bedriva
export, det är även känt att vissa präster brukade köpa vin gjort utav judar
för nyttjning vid nattvarden. Judarna spelade vidare en stor roll inom handel
samt medicin, jobbandes under kungen eller inom läderindustrin, og den stereotypa
bilden av att judarna främst var affärsmän har för denna tid ingen grund.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento