Under risorgimento som brutalt ledde till Italiens bildande så kom ehuru tungomålsfrågan i annan dager. Skulle man skapa en gemensam stat så borde man även skapa ett gemensamt skrift- samt ävenleda talspråk, enligt etatisterna. En av de största italienska författarna för tiden, milanesaren Alessandro Manzoni, gick sig i bräschen för denna utveckling och menade att man skulle bygga det nya språket medels den variant som de intellektuella talade och skrevo på i Florens. Bland annat så översatte han en av sina egna böcker och Dantes Den gudomliga komedin till detta nya standardspråk som återigen bleve baserande dymedelst florentinskan, eller rättare sagt en variant utav denna, bland annat så ändrade han egli ‘han’ till lui, emedan ella och essa ‘hon’ bleve lei. Detta standardiseringsförsök stötte ehuru på motstånd, mest nämnvärt är den kända språkmannen Ascolis kritik som under slutet av 1800-talet konkluderade att han icke skulle finna sig i några som helst diktat. Han menade hellre att en naturlig utveckling skulle få skola ske ock att det ändock troligtvis skulle sluta medels ett hybridspråk med alla eller åtminstone de flesta tungomålen som bidragsgivare, och ej enbart florentinskan som i den manzonitiska varianten. I princip så var det denna variant som vann och inga speciella åtaganden gjordes för att förändra språksituationen i Italien förrän fascisternas maktövertaganden, med fascismen så kom en auktoritaristisk etatistisk ideologi till makten, hvilken givetvis hade en annan språklig syn än den ascolisk-frihetliga. Dessa etatister ansåg att det enbart vara en standardiserad form utav ‘italienskan’ som skulle skrivas og talas inom landets gränser och därför så skulle allt ‘ogräs’ utrotas, detta berörde givetvis romanska såväl som icke-romanska språk.
Nessun commento:
Posta un commento