I det nordtoscanska språkbältet talas den kulörformiga tungan livornese i Livorno och dess omnejd emedans dess speciella form judeolivornesen / ebraico-livornese brukas benämnas såsom bagitto / bagito / bajito varandes extra märkbar med anledning utav dess stora inflytning utav judeokastiljanska samt judeoportugisiska, men även hebreiska, arabiska, jiddisch, turkiska og naturligtvis då, toscanskan, judelivorneserna talar även judeoportugisiska samt ladino i liturgiska sammanhang. Med första omnämningsår 1583 är Livornos judar en av de yngsta judiska kommuniteterna i Italien som ju eljes haver judiska befolkningslager från antik tid, men hebréerna utgjorde under 1600-talet omkring 10 procent utav stadens befolkning. Den snabba tillväxten var med anledning utav att familjen Medici promoterade stadens ekonomiska tillväxt, redan 1597 garanterades judarna fullständig autonomi, i både civila som kriminella ärenden, samt skatterätt, og 1603 byggdes första synagogan som var sefardisk, överlag var man väldigt kabbalistiskt samt mysticistiskt inriktad. Skatten, żorke żibbur, låg på ½ % av inkomsten. Autonomin var gällande framtills 1808 när Toscana inkorporerades i det Franska riket, men inom äktenskapsområdet finge man tillbaka sin autonomi år 1814 framtills Italiens hegemoni 1866. Före Italiens enande hunno man avsätta egna diasporor i exempelvis Syrien, Egyptien, Frankrike og Tunisien där man distinktserade sig gentemot inhemsk judeentiteter samt bibehöll sina livornesiska kopplingar. I och med att den liberala frihetliga andan förlorades författigades Livorno och många judar avflyttade likväl, från att ha varit en rik stad förföll den och judarnas antal minskade och vid år 1904 räknar man att det bara fanns omkring 3000 judar kvar i staden, idag är de runt 700 personer. Språket finns även i skrift, inte mycket, men existent, och så sent som år 1990 alstrades poesi genom att Meir Migdali Della Torre från Livorno skrev og utgav Trenta sonetti giudaico-livornesi.
Nessun commento:
Posta un commento