Bland andra centrala italoromanska språk närvarande i Italien som bör nämnas äro:
Umbriska språg som ehuru ligger relativt nära toskanskan kan med tanke på italienskans historia nämnas som egna språk med precis samma reallingvistiska status som toskanskan, man har mindre än 800 000 parlörer. Perugianskan, eller vidare nordvästumbriskan, är förmodligen kändast utav de umbriska språgen med omkring 250 000 talare, hvilket då är den dominerande varianten inom nordvästumbriskan som förutom perugianskan även består utav bland annat altotiberinskan som är fonologiskt distinkt från perugianskan samt talas norrom Perugia i flera mindre samhällen. Även en sydöstlig og en sydvästlig umbriska åtfinnes. De umbriska varianterna har flertalet distinkta drag, främst inom fonologin, men även morfologiska ock lexikaliska skillnader åtfinns - allt detta ger sammanlagt en solid grund för språkerkännelse, om ej lika distinktfört som övriga italienska tungor. Sydöstumbriskan räknas vara den mest konservativa varianten. Små exempel på skillnader som här kan nämnas är exempelvis att det på sydöstumbriska heter sòrema istället för standarditalienskans mia sorella ‘min syster’ samt craddemane för domani mattina ‘imorn bitti’, nordvästumbriskans lùźźino för lampo ‘blixt’ et cetera. De äldsta dokumenten med typiska umbriska drag, till exempel finalt u, härrör från första hälften av 1000-talet. Bland annat den kände Francesco av Assisi skrev i slutet av sitt liv under 1220-talet Cantico di frate sole / Laudes creaturarum som är menat som en sång, texten har klara umbriska drag även om latinska influenser kan skönjas. Tiden strax efter Francescos avdagning framväxte en viktig umbrisk poesiskola som nyttjade umbriskan hejvilt. Även idag skrivs en hel del umbrisk poesi.
Nessun commento:
Posta un commento