Man brukar ehuru ej prata om någon italienska, utan i sådana fall bara om en toskanska eller fiorentinska, förrän under 1500-talet då venetianaren Pietro Bembo kodifierade grammatiken samt därmed lade grunden för ett standardiserat språk. En ordbok utarbetades även under epoken och byggde på florentinskan som titulerades Vocabolario degli Accademici della Crusca. Denna ordbok tog delvis sitt material ifrån litterära texter och detta är således den första ordboken i Europa som handhavdes på detta sätt, den trycktes 1612 av Europas första akademi, härav ordbokens titel, som hade grundats 1572 i Florens. Gemensamt för både den florentinska ordboken samt venetianarens grammatikkodifiering är att bägge bygger på florentinskan under dess guldålder, d.v.s. seklena 1200-1300-talen. Florentinskans guldålder, secolo d'oro, avstannade ehuru og vid 1500-talets mitt så var språket icke så prestigefullt längre och man började redan då ifrågasätta florentinskans roll som normgivande. Gemensamt för hela denna tidiga epok är att standardiseringen enbart gällde det skrivna språket men aldrig det muntliga, hvilket i och för sig låter självklart då Italien var uppdelat på flertalet självständiga statsbildningar och någon gemensam skola eller massmedia var ännu ej på tapeten. Den muntliga standardiseringen har föregåtts genom att man använder sig av den florentinska skriftliga varianten, men med ett specifikt romerskt uttal, hvilket, skall sägas, hade gått Dante emot då han framförde att det romerska uttalet var den skamligaste av alla italienska uttalsvarianter. Under 1700-1800-talen så utökades ordförråden ytterligare en gång med en mängd fransklånade ord, exempelvis giornale og ristorante.
Nessun commento:
Posta un commento