Första gången franska skrevs är inte enligt vår
vetskap i Serments de Strasbourg, ‘Strasbourgsederna’, som nedskrevs 842
og som författades av Nithard, men det är dessa som kommit att bli startskottet
för den fornfranska perioden, då det är en text av stor politisk vikt.
Strasbourgsederna handlar om ett möte emellan Karl den skallige samt Ludvig den
tyske. Själva ederna skrevs ehuru ned på latin som brukligt var, men vissa
fraser som därmed har gått till historien skrevs på det språk som talades vid tidpunkten,
det var Ludvig som svor ederna på talspråket så att Frankrikes ock Karls arméer
skolat förstå dem, Karl svor dem således på tyska för Ludvigs armé. Ludvig
sade:
Pro deo amur et pro christian
poblo et nostro commun saluament, dist di in auant, in quant deus sauir et
podir me dunat, si saluarai eo cist meon fradre Karlo, et in adiudha, et in
cadhuna cosa, si cum om per dreit son fradra saluar dift. In o quid il mi
altresi fazet. Et ab Ludher nul plaid nunquam prindrai qui meon vol, cist meon
fradre Karle in damno sit.
Som språkhistorisk jämförelse bör en översättning
till klassisk latin framställas, hvilken enligt spridd, men ej oomtvistad, översättning
blir:
Per Dei amorem et per
christiani populi et nostram communem salutem, ab hac die, quantum Deus scire
et posse mihi dat, seruabo hunc meum fratrem Carolum, et ope mea et in
quamcumque re, ut quilibet fratrem suum seruare iure debet, dummodo mihi idem
faciat, et cum Clotario nullam unquam pacitionem faciam, quae mea uoluntate
huic meo fratri Carolo, damno sit.
Efter att århundraden av språkutveckling skett så
blir detta översatt till dagens franska:
Pour l’amour de Dieu et pour le
salut commun du peuple chrétien et le nôtre, dorénavant, pour autant que Dieu
m’en donne le savoir et le pouvoir, j’apporterai mon soutien à mon frère
Charles ici présent et par aide et en toute chose, comme on doit justement
soutenir son frère. À la condition qu’il m’en fasse autant. Et je ne prendrai
jamais aucun arrangement avec Lothaire, qui, par ma volonté, soit préjudiciable
à mon frère Charles ici présent.
Bland skillnaderna som uppkommit i det nya språket är
att latinets sex kasus hade förvandlats till ynka två, även andra genomgripande
förändringar hade skett i både grammatiken såsom ljudsystemet. Strasbourgsederna
inleder den period som brukar kallas l'ancien français eller fornfranska,
själva benämnde man ehuru språket ibland som roman. Det finns ehuruväl
tidigare franska efterlämningar, bland annat i en parodi från omkring år 770, i
Laudes royales de Soissons från cirkus 790, Les Gloses av fader
Reicheneau från 700-talet innehållande hela 1300 romanska ord, för att nämna
några. Strasbourgsedernas språkliga verklighet bekräftas genom den första
litterära texten som skrevs omkring 880 og benämns Séquence de sainte
Eulalie. Denna period existerade fram till 1300-talet och givetvis så antar
man att den påbörjats långt före Strasbourgsedernas nedskrivning, men man får
ju följa de befintliga bevisen samt utgå ifrån dessa och före 770 finns föga
att gå på. Under denna og förutvarande epok så har latinet haft ett stort
inflytande på språkets utveckling og flertalet lånord kom också in under den
fornfranska perioden, alltså utöver de som redan har fått utgöra grundbultarna
i språket.
Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala
nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor
mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta
normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som
därutöver fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även
denna variant som talades i England under medeltiden av det normandiska hovet som
där situerade och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om
Île-de-France samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France
ock då givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France
där Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og
hegemonisk för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiske
greven Odos ätt - senare kallad den capetingiska - besteg den franska tronen
år 987, givetvis som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst samt
politiskt centrum, hvilket självfallet gjorde så att detta mål var det som hade
störst inflytande på övriga. De ursprungliga parisierna var för övrigt en
gallisk stam som hade sitt centrum på Île de la Cité, alltså där dagens Notre
Dame ligger, och efter romarnas erövring så byggdes här en större stad, hvilken
fick namnet Luvetia Parisiorum efter den parisiska benämningen på staden
Lutetia. Denna franskparisiska variant, françien, av de nordfranska
varianterna av fornfranskan kom att vinna i prestige og med tiden få total
hegemoni över de övriga nordfranska tungomålen - de som kallas langue d'oïl.
Gränsen emellan nord samt syd gick ungefär vid Loire och söderom floden talades
det varianter som har kommit att kallas langue d'oc och det är en egen
subgrupp till den romanska grenen som nu kallas occitanska; occitanskan
talas bland annat inom det området som på latin benämns Occitania. Själva
uttrycken ‘oïl’ oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande ordet
‘ja’, hvilket de båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia
som började tala om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen,
de sistnämnda är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok
blomstrade litteraturen på franska och även juridiska dokument började språkligt
sett övertas av det franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista
århundradena så genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift
understött utav kungahuset, men man kan kort og gott säga att latinets totala hegemoni
i detta land var för alltid bruten.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento