Fornfranskan - Landologica CDLXIX

 

Första gången franska skrevs är inte enligt vår vetskap i Serments de Strasbourg, ‘Strasbourgsederna’, som nedskrevs 842 og som författades av Nithard, men det är dessa som kommit att bli startskottet för den fornfranska perioden, då det är en text av stor politisk vikt. Strasbourgsederna handlar om ett möte emellan Karl den skallige samt Ludvig den tyske. Själva ederna skrevs ehuru ned på latin som brukligt var, men vissa fraser som därmed har gått till historien skrevs på det språk som talades vid tidpunkten, det var Ludvig som svor ederna på talspråket så att Frankrikes ock Karls arméer skolat förstå dem, Karl svor dem således på tyska för Ludvigs armé. Ludvig sade:

Pro deo amur et pro christian poblo et nostro commun saluament, dist di in auant, in quant deus sauir et podir me dunat, si saluarai eo cist meon fradre Karlo, et in adiudha, et in cadhuna cosa, si cum om per dreit son fradra saluar dift. In o quid il mi altresi fazet. Et ab Ludher nul plaid nunquam prindrai qui meon vol, cist meon fradre Karle in damno sit.

Som språkhistorisk jämförelse bör en översättning till klassisk latin framställas, hvilken enligt spridd, men ej oomtvistad, översättning blir:

Per Dei amorem et per christiani populi et nostram communem salutem, ab hac die, quantum Deus scire et posse mihi dat, seruabo hunc meum fratrem Carolum, et ope mea et in quamcumque re, ut quilibet fratrem suum seruare iure debet, dummodo mihi idem faciat, et cum Clotario nullam unquam pacitionem faciam, quae mea uoluntate huic meo fratri Carolo, damno sit.

Efter att århundraden av språkutveckling skett så blir detta översatt till dagens franska:

Pour l’amour de Dieu et pour le salut commun du peuple chrétien et le nôtre, dorénavant, pour autant que Dieu m’en donne le savoir et le pouvoir, j’apporterai mon soutien à mon frère Charles ici présent et par aide et en toute chose, comme on doit justement soutenir son frère. À la condition qu’il m’en fasse autant. Et je ne prendrai jamais aucun arrangement avec Lothaire, qui, par ma volonté, soit préjudiciable à mon frère Charles ici présent.

Bland skillnaderna som uppkommit i det nya språket är att latinets sex kasus hade förvandlats till ynka två, även andra genomgripande förändringar hade skett i både grammatiken såsom ljudsystemet. Strasbourgsederna inleder den period som brukar kallas l'ancien français eller fornfranska, själva benämnde man ehuru språket ibland som roman. Det finns ehuruväl tidigare franska efterlämningar, bland annat i en parodi från omkring år 770, i Laudes royales de Soissons från cirkus 790, Les Gloses av fader Reicheneau från 700-talet innehållande hela 1300 romanska ord, för att nämna några. Strasbourgsedernas språkliga verklighet bekräftas genom den första litterära texten som skrevs omkring 880 og benämns Séquence de sainte Eulalie. Denna period existerade fram till 1300-talet och givetvis så antar man att den påbörjats långt före Strasbourgsedernas nedskrivning, men man får ju följa de befintliga bevisen samt utgå ifrån dessa och före 770 finns föga att gå på. Under denna og förutvarande epok så har latinet haft ett stort inflytande på språkets utveckling og flertalet lånord kom också in under den fornfranska perioden, alltså utöver de som redan har fått utgöra grundbultarna i språket.

Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som därutöver fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även denna variant som talades i England under medeltiden av det normandiska hovet som där situerade och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om Île-de-France samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France ock då givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France där Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og hegemonisk för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiske greven Odos ätt - senare kallad den capetingiska - besteg den franska tronen år 987, givetvis som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst samt politiskt centrum, hvilket självfallet gjorde så att detta mål var det som hade störst inflytande på övriga. De ursprungliga parisierna var för övrigt en gallisk stam som hade sitt centrum på Île de la Cité, alltså där dagens Notre Dame ligger, och efter romarnas erövring så byggdes här en större stad, hvilken fick namnet Luvetia Parisiorum efter den parisiska benämningen på staden Lutetia. Denna franskparisiska variant, françien, av de nordfranska varianterna av fornfranskan kom att vinna i prestige og med tiden få total hegemoni över de övriga nordfranska tungomålen - de som kallas langue d'oïl. Gränsen emellan nord samt syd gick ungefär vid Loire och söderom floden talades det varianter som har kommit att kallas langue d'oc och det är en egen subgrupp till den romanska grenen som nu kallas occitanska; occitanskan talas bland annat inom det området som på latin benämns Occitania. Själva uttrycken ‘oïl’ oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande ordet ‘ja’, hvilket de båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia som började tala om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen, de sistnämnda är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok blomstrade litteraturen på franska och även juridiska dokument började språkligt sett övertas av det franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista århundradena så genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift understött utav kungahuset, men man kan kort og gott säga att latinets totala hegemoni i detta land var för alltid bruten.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.