Fornfranskan kan delas in i ett antal olika regionala
nordliga nordgalloromanska mål, ett faktum som redan dåtida Roger Bacon, ‘doctor
mirabilis’, uppmärksammade. Bland tungomålen åtfinns bland annat ännu existenta
normandiska som talades samt fortfarande talas i Normandie och som
därutöver fortfarande i vis mån existerar i Îles Anglo-Normandes, det var även
denna variant som talades i England under medeltiden av det normandiska hovet som
där situerade och även av en stor del av överklassen, picardiska norr om
Île-de-France samt till viss del i Belgien, champagnska öster om Îles-de-France
ock då givetvis françien. Françien var det som talades i Île-de-France
där Paris är beläget og detta var det språk som kommit att bli stilbildande og
hegemonisk för hela franskepitetet då Paris var, efter det att den parisiske
greven Odos ätt - senare kallad den capetingiska - besteg den franska
tronen år 987, givetvis som nu ett kulturellt, ekonomiskt, religiöst
samt politiskt centrum, hvilket självfallet gjorde så att detta mål var det som
hade störst inflytande på övriga. De ursprungliga parisierna var för övrigt en
gallisk stam som hade sitt centrum på Île de la Cité, alltså där dagens Notre
Dame ligger, och efter romarnas erövring så byggdes här en större stad, hvilken
fick namnet Luvetia Parisiorum efter den parisiska benämningen på staden
Lutetia. Denna franskparisiska variant, françien, av de nordfranska
varianterna av fornfranskan kom att vinna i prestige og med tiden få total
hegemoni över de övriga nordfranska tungomålen - de som kallas langue d'oïl.
Gränsen emellan nord samt syd gick ungefär vid Loire och söderom floden talades
det varianter som har kommit att kallas langue d'oc och det är en egen
subgrupp till den romanska grenen som nu kallas occitanska; occitanskan
talas bland annat inom det området som på latin benämns Occitania. Själva
uttrycken ‘oïl’ oc ‘oc’ har sin grund i den språkliga skillnaden gällande ordet
‘ja’, hvilket de båda betyder. Det var Dante som i De Vulgari Eloquentia
som började tala om lingua d’oco emotsatt oïl- og si-målen,
de sistnämnda är då de italienska språken. Under denna fornfranska epok
blomstrade litteraturen på franska och även juridiska dokument började språkligt
sett övertas av det franska målet, till nackdel för latinet, men under de sista
århundradena så genomfördes försök till latinisering av både uttal ock skrift
understött utav kungahuset, men man kan kort og gott säga att latinets totala
hegemoni i detta land var för alltid bruten.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento