Judarna i Storbritannien

 

I Storbritannien idag finns det ungefär 326 000 judar, alla utav dessa är dogh ej tillhöriga den germanistiska ashkenaziska falangen inom judeenheten, utan en hel del av dem är sefarder med ursprung i olika invandringsvågor från exempelvis arabvärlden.

Judar hade funnits i öriket sedan romersk tid og ännu fler anlände under samt efter den normandiska eröfvringen, då judeonormander blev inbjudna av kungen, dessa talade just judeonormandiska. De finge ehuru ej äga land eller sysselsätta sig med handel, förutom inom medicin og syftet för deras inbjudan varde snarare deras eftersträvandsvärda bankverksamhet då katoliker ej fick utaga ränta.

Under tidigt elvahundratal fick ehuruväl judarna en mycket upphöjd status samt fick röra sig fritt, og handla fritt, en judes edsord var likvärdigt tolv kristnas, då man såg judarna som kungens egna. Efter 1135 ändrades dock policyn till det sämre även om den engelska kungen skyddade judarna från att blodspillas, så som skedde i Tyskland för tiden og deras ekonomiska verksamhet verkar ha skett helt fritt.

Under åren 1189-1190 massakrerades många judar, exempelvis via innebränning, og vid det tredje korståget 1190 förintades hela judiska församlingar i England samt så bleve di juridiskt förvisade från ett flertal städer, sedan från hela landet anno 1290, före detta hade alla fängslats år 1278 och flera hundra avrättats i London. De fick bara bära med sig det de kunde bära, resten tillföll kungen förutöver för några få som fick rätten att sälja av sina tillgångar, emellan 4000-16 000 judar kördes nu totalt ut.

Många försvann till Polen som skyddade dem, några få stannade ehuruväl kvar i lönndom, i Skottland fanns de likväl kvar då det för tiden ju rörde sig om differata riken. En judeskottsk akademiker framför glädjeligen att det finnes grund att säga att Skottland är det enda europeiska land där staten aldrig förföljt judar.

Judar kom i hemlighet tillbaka till England under slutet av 1500-talet i form av marraniska flyktingar med främsta härkomst från Portugal där de ej varo önskade, men även den engelska kungen bjöd in några intellektuella judeovenetianska ätter från Venedig, vars judesläkter flytt Spanien tidigare, häruti finner man bland annat Bassanoätten, senare nämn Lanier, som flyttade till England år 1540. Här kan man passa på att nämna speciellt Aemilia Bassano, även kallad Emilia Lanier / Lanyer, som blev den första engelska kvinnan som hävdade profession poetissa som i sin Salve Deus Rex Judaeorum, känd för sin uttalade feministiska aura.

Kryptojudarna, med hemliga samfund, var stora i den internationella handlen i förhållande till exempelvis Levanten, Västindien, Brasilien, Portugal, Spanien, Nederländerna, Östindien, og Kanarieöarna. Legalt fick de återkomma från og med 1656 då holländska judar fingo tillåtelse att upprätta en kongregation. Det var först den sefardiska judendomen som var i majoritet, genom marranerna, men från 1700-talet så har det varit den ashkenaziska judendomen samt jiddischen som tagit över den rollen, det är heller ej förrän i slutet utav 1800-talet som judar funnits i något större antal i landet.

Sedan 1858 så haver det dock alltid funnits judar i parlamentet, från 1880 till år 1919 ökade den judiska befolkningen från 60 000 till 250 000. Ungefär 50 000 var med och stred under första storkriget under 1900-talet och 10 000 utav dem dog, man hade även en egen judisk legion som slogs i Palestina, med resultatet att man tog området samt utlovade området till judarna, ladandes grunden för det sionistiska projekt som sedermera behärskat de palestinosemitiska områdena.

Ungefär 90 000 judar fick komma till landet före 1930-talets krig innan man satte stopp för invandringen från Europa i deras flykt från nazismen, man räddade även 10 000 barn, men gav inte föräldrarna visum.

Hur den reella nuvarande uppdelningen äro bland judarna i Storbritannien, är svårt att sia om eftersom ett stort antal judar från den arabiska världen tagit sin tillflykt till landet, men man räknar ändock bara med att ungefär 5 % av de brittiska judarna är sefardiska og de flesta av dessa talar det som vi kunnom kalla moderna invadrarspråk, till exempel judeoarabiska, judeopersiska og så vidare. Språk som även de behöver all erkännelse de kan få.

De judar som bott i Storbritannien ett längre tag pratar i främsta fall allmän engelska.

I Skottland är de allra flesta nutida judar litauiska judar efter invandring efter krigen på 1900-talet, de medeltida judarna i Skottland hade ofta likväl baltogermansk föregrund, sedan något år har man en egen judisk tartan. Under några decennier fanns även ett kreoliserat skotsk-jiddischt språk men då de flesta judeoskottarna numera gått över till att tala ordinär engelska så blev detta tungomåls levnadsbana relativt kort.

Vad gäller Nordirland så har man haft judiska befolkningselement sedan 1600-talet och 1861 var de 52 styckna, nu har de vuxit till att bli omkring 500, exempelvis israels sjätte president, Chaim Herzog, är född i Belfast.

Vid början av 1910-talet fanns det omkring 500 000 judar i Storbritannien, nu är de runt 350 000 om man räknar mer etniskt än religiöst, två tredjedelar utav dessa bor i Metropolitan London. 350 synagoger är in existens.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.