Man hava ehuruväl via genetiska studier kunnat
bekräfta att neandertalarna buro på exakt samma variant utav den så kallade
språkgenen FOXP2, den enda gen som till skrivandes stund bevisligen haver
betydelse för vår tal- og språkförmåga, detta kastar bak språkupprinnelsen till
minst runt 300 000 år sedan när neanderthalare samt vår gren skiljdes då vi båð
delom genen men ej nog med detta ity FOXP2 bedömes hava utvecklats till sin
nuvarande funktion hela en halv miljon före det, för omkring 800 000 år sedan,
hvilket bakslungar språkupprinnelsen en del men ändå inom den miljonte år vi
här diskuterat kort. FOXP2 är intressant utifrån en helt annan språklig synvinkel
delikt, det har visat sig att kvinnor hos Homo sapiens hava mer Foxp2-protein
än män ledandes till en biologisk faktor varför kvinnor äro mer kommunikativa,
det är möjligt att det förhöll sig så hos neanderthalarna telikt. Mycket tyder
ändå på att dessa människor hade en mindre förmåga att uttala samt förstå en
mängd ljud i förhållande till vad vi ärom vana vid från oss själva, hvilket gör
att de utav genetiska skäl varo förhindrade att utveckla ett lika brett
spektrum av ljud og tal som den moderna människan kan då neanderthalarnas
talapparat mer kan liknas med schimpansens, eller med nyfödda människobarn. Men
de hade ändå alltså en bättre talförmåga än andra primater ock kunde uttala
flertalet utav de ljud som vi behavom än idag. Andra mena fullt ut att de borde
haft en talförmåga likståendes vår, men vi lärom ju aldrig få full klarhet i
detta spörsmål, om vi ej via kloning återupplivar människoformen, hvilket vissa
forskare finner görbart.
~
Axat från boken Eurasiens språkfamiljer.
Nessun commento:
Posta un commento