Totalismens fem fingrar - Postmodernisme premillénaire LXII

 

Detta är den vanliga benämningen på historiken kring termen totus - vi skolom ehuruväl betitta den i ett litet längre perspektiv, ty den romerska antiken med dess latin var inget nytt fenomen utan terminologin haver en långt mycket längre samt bibehållen intressant historik. Termen ‘fem’ är här av centralt intresse för detta fenomen, ‘fem’ heter på några olika härkomstbesläktade indoeuropeiska språk följande: i germanskan havom vi den svenska termen men även fornsaxiskans fif, tyskans fünf men fornhögtyskans finf og funf, samt holländskans vijf, i keltiska havom vi iriskans cuig og kymriskans (walesiskans) pump, i slaviska polskans piec, ryskans pyat, vi havom vidare latinets quinque, helleniskans pente, persis­kans panj, litauiskans penkti, albanskans pesë, armeniskans hing samt sluteligen A-tochariskans pän - så varför är denna numeral extra intressant? Jo, vi har fem fingrar på en hand - detta äro det totala antalet, en universiell totalitet, givetvis förutom, som vanligt, de som äro födda med fler, eller senare råkar ut för något som resulterar i, färre antal fingrar. Som ovan märkes i några språk så åfinnes synliga likheter emellan numeralen, og emellan numeralen samt den hettitiska termen pankuš, som är ett adjektiv med betydelserna ‘total, förenad; allmän, generell; varje’, som ett substantiv betyder det ‘totalitet, fullständig’ hvilket Goetze visade,1) kopplingar kan også något svåreligen göras till ‘nobilitet’, alltså ‘adelskap’, panku- betyder ‘alla’. Den hettitiska monarkin var nästintill absolutistisk og en utav de vanligare självbenämningarna för kungen varandes att han var en ‘Solgud’ ^DUTU-ŠI - og vissa havandes menat, dock utan att hava kunnat påvisa det trovärdigt, att det fanns en slags adlig församling med namnet pankuš, därav nobilitetskopplingen, Macqueen menar ehuruväl att det är frågan om ‘the whole body of citizens’ emedans Gurney et Beckman istället framför hela administrationen, inklusive exempelvis kockar og tjänare, som tillhörandes pankušen emedan Ivanov istället menar att pankušen äro “de tous les hommes adultes libres capables de porter les armes”.2) Man böre dogh tills vidare taga fasta på grundbetydelsen d.v.s. total(itet), Lehmann skriver “[m]orphologically and phonologically pankuš provides few difficulties”. Enligt Meillet så var det ingen böjningsskillnad emellan substantiv og adjektiv i protoindoeuropeiskan, förutom genusböjningen för adjektiv, även om detta unitara system släppts i de olika framkomna indoeuropeiska språken, bland andra hettitiska, så är detta förklaringen till att samma term nyttjades för de olika sakerna då man ej ännu släppt unitarismen helt på området, det är ej helt ovanligt att arkaiska ting bibehålls bättre i de ord som nyttjas ofta, till exempel numeralerna, og i de nutida språken äro det esomoftast, det som idag kallas, oregelbundheterna som äro de arkaiskaste elementen i tungorna, emedans nymodigheter sprido sig som en löpeld. Med grund i en strukturell analys utav de indoeuropeiska numeralerna, med analogisk komparation med afrikanska liknande system så menar Polomé att numeralerna reflekterar ett quinariskt system som då är uppbyggt kring räknandet med fem fingrar, det folk som jag innan nämnde nyligen hade ‘hittats’ på Papua-Nya Guinea av antropologer räknar till fem på ena handen utan att fortsätta på nästa utan fortsatte istället räkna upp på armen. Polomé föreslår att protoindoeuropeiskans penk^we indikerar det totala antalet fingrar på en hand och att det sedan blivit till ‘fem’,3) man haver även rekonstruerat den svenska termen ‘fingrar’ från protogermanskans *fingwraz i sin tur från protoindoeuropeiskans *penkwe-ros, d.v.s ‘en av fem’,4) i de iguvinska tavlorna åfinnes den umbriska, ett jämte latinet, italiskt språk, anteckningen att de ‘tolv bröderna’ agerade in puntis. Det har funnits andra teorier för att knyta den till siffran fem men Polomés något trovärdigare är att termerna i tavlorna, puntis / puntes, betyder ‘som en helhet’, og det är ingen frågan om släktskapet emellan umbriskans puntis samt latinets quīnque og de andra indoeurpeiska termerna för ‘fem’, “Umbrian preserves evidence for the ancient meaning of *penk^we, virtually clinching evidence for its relationship with pankuš” skriver Lehmann. Den hettitiska termen havandes så vitt vi vetom aldrig en individuell bety­delse utan alltid baseras det på ett bredare spektrum utav folket, i någon konstellation. I Rigvedan finnes referenser till ‘fem’ av folket som en helhet páñca jánās ‘fem natiorna/(folken)’ med mera, det finnes även intressanta apager som ger en konklusion kring “that the ‘totality of peoples’ are those apart from the priests and the kingly group”. De fem ‘raserna’ äro antagligen Pūru, Yadu, Turvaśu, Anu et Druhyu - det enda, något långsiktiga, släkstskapsliknande emellan dessa namn samt den hettitiska termen för fem varandes att de båda består utav u-stammar, detta äro även vanligt bland ord i övriga indoeuropeiska ord när det gäller religiösa termer. Annars äro de intressanta, man tror att det är frågan om hjältenamn og man har utarbetat etymologier för dem alla utom Yadu som bara förekommer en gång i Rigvedan, Pūrsu är relaterat till puru·a ‘människa, mänsklig varelse’, Turvaśu till tūrvati ‘erövrare’, kanske även Yadu, Anu oftast genom negationen till ‘icke-arisk’ “but this assumption is strained, from the point of view of nominal formation”, Druhyu till druhyati og fornhögtyskans triogan ‘bedra’, fornnordiskans draugr ‘ande, spöke’ og experimentellt till dvergr, om det är så “one of the names for mythical groups in the Edda would have a similar origin to that of one of the five peoples ... [this] does not conflict with possible names for clan heroes”. Det finnes många hänvisningar till grupper av fem i de indoeuropeiska kulturerna, den äldsta i skrift är från hettitiska lagar som namnger enbart fem olika sorters hantverkare, även om det står klart att det funnos fler, man uppdelar i fem, istället för den typiska tredelningen, variösa exempel om detta finnes, exempelvis Irlands historisk-mytiska geografiska uppdelning, uppdelat i fem cōiced, ‘femdelar’, med Ulster, Connaught, Munster, Leinster og alla dessa i relation till Mide (mitten) hvilket var sätet för ard-rī ‘högste kungen’, påpassligt bra kring de ariska páñca jánās, samt exempelvis med de fem demes i Sparta.5) I Rigvedan står vidare att de fem varo ägare av nŗmņám og man kan “reconstruct IE *h²ner ‘vitality’, we may interpret nŗmņám as a derivative of this. Like Greek *áner, *ánar it may be further glossed ‘vital energy-mana-divine potency’ ... If the five people have this, we have further support for the suggestion that they are groups bound together by a special force, groups comparable to ‘brotherhoods, clans’” med gudomlig potens, nŗmņám - detta har redan föreslagits angående pankuš i tidighettitiska,6) men man kan även anspela på att termen ej alls anspelar på någon speciell institution utan snarare på en, vid tidpunkten för benämnandet, given totalitet utav de närvarande.7)

 

Fotnoter:

1) Goetze, Kleinasien, MCMLVII:86-88.

2) Macqueen, The Hittites and their Contemporaries in Asia Minor, 1996:76, Gurney, The Hittites, 1990:54-55, Beckman, “The Hittite Assembly”, i Journal of the American Oriental Society, 102:442, Ivanov, “L’Organisation sociale des tribus indo-européennes d’aprés les données linguistique”, i Cahiers d’histoire mondiale, 5:793.794, se även Hardy, “The Old Hittite Kingdom”, i The American Journal of Semitic Languages, 58:214.

3) se Polomé, “The Indo-European Numeral for ‘five’ and Hittite panku ‘all’”, i Heesterman et al (eds.), Pratidānam, 1968:98-101.

4) Watkins (ed.), 1985:penkwe, Ivanov, 1998:72 - man kan ju även tänka på den engelska termen ‘fist’.

5) Puhvel, J., 1989:175-176.

6) se t.ex. Ivanov, 5:789-800.

7) Beckman, 102:437 med exempel.

~

= Postmodernisme premillénaire