I Albanien,
som i de flesta andra länder i Europa, så finns romanés i form av indoeuropeisk-indoarisk-centralindoarisk-romani-vlach
av den södra varianten, alltså sydvlachisk romani och det talas av
emellan 20 000-60 000 invånare, men ingen vet säkert det reella antalet. Även
på 1930-talet bedömdes de vara runt 20 000 varav kanske 2000 var nomader, de
rådde under samma lagar som alla albaner med skillnaden att de som levde
nomadiskt inte behövde göra militärtjänsten, detta mest av praktiska skäl. En
hel del av de albanska romerna kom under 1920-talet från Kosova för att
istället bosätta sig i Albanien, då den jugoslaviska regeringen såg med oblida
ögon på både den albanska såsom den romska befolkningen i Jugoslavien. I
Albanien kunde de flesta fortsätta sina traditionella liv, en del mixbröllop
existerade ävenledes, speciellt emellan muslimska romer samt turkar. En hel del
av romerna har även förlorat sitt språk og övergått till det omgivande
språknyttjandet. Under andra Europakriget så foro inte de albanska romerna lika
illa som en del av de andra balkanska romerna, under den italienska ockupationen
fick de till og med ett socialt uppsving, emedans den därefter påföljande tyska
ockupanterna inte var lika neutralt inställda till romerna. En mindre del
deporterades till koncentrationsläger, men det räckte ibland att aktivt stödja
fascistiska eller nazistiska organisationer för att undslippa ett sådant öde,
varvid en del valde den vägen. Utav ariska traditioner så kan någonslags
eldritual nämnas där man eldar på gatan och hoppar över denna den sjunde april,
eller tjugofemte mars enligt tidigare kalender.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento