Disintigrerad integrering - en aromunäsk frågeställning - Europas tungomål CCCXLIV

Antalet talare är i nedgående och hela språket karaktäriseras som hotat bland annat med anledning utav folkets traditionellt nomadiserande liv og geografiska splittring utan en nationalstat som beskyddar språket, utan som snarare ofta aktivt eller passivt försöker förgöra språket - förutom Makedonien som slagit om på en mer positivare linje på senare år. Tungomålet finns förutöver i Albanien även i bland annat Hellas, Serbien, Bulgarien og det nämnda Makedonien och i slutet av 1960-talet utvandrade emellan 1500-2000 aromuner till södra Sverige där de främst bosatt sig i Helsingborg. Att målet är i akut nedgång i Albanien, och antagligen likväl i de andra staterna, kan man bland annat hitta grunden till i att den socialistiska diktaturen aldrig erkände aromunskan som en språkautonom i Albanien, hvilket vissa andra språkgrupper åtminstone formellt fick åtnjuta. Den aromunska självidentiteten har ehuruväl nu återuppväckts från den stalinistiska koman och man har bland annat återuppväckt den aromunska liturgin, liturghier armînesc, som i vår vetskap skapades under 1700-talet. När ett ord fattas det aromunska språket så hämtar man ibland artificiellt in ett lånord ifrån rumänskan som man ju delar den östromanska grenen med. Detta sistnämnda är givetvis speciellt gällande den prorumänska grenen utav de aromunska rörelserna, emedans de progrekiska ser sig som romaniserade hellener varhän det hellre inhämtas influenser därifrån. De aromuner som nått högre rang i det albanska riket tenderar att inte bry sig om någon aromunsk fråga, utan de proklamerar kanske istället att det är en etnisk identitet av ringa dignitet då aromunerna ändock härstammar från illyrierna, i likhet med albanerna, med skillnaden att de blivit romaniserade och att en assimilering med den albanska befolkningen således är att återvända till ursprunget.

~

Axat från boken Europas tungomål.