De aromunska
dömena upplöstes givetvis genom att det Ottomanska riket trängde fram varvid
aromunerna, ortodoxkristna som de är, inbetecknades tillsammans med övriga
ortodoxa kristna i enlighet med osmanernas icke-etniska indelningspolicy. Om
det aromunska livet under denna tid är föga känt, men de har antagligen inte
lidit men utav att Europas sjuka barn styrt området, utan kunne istället utleva
de livsformer som kan betecknas som traditionella inom det aromunska samhället,
d.v.s. herdning, handel samt hantverkning, under relativt säkra förhållanden.
Betänkvärt är att aromunerna efter det grekisk-turkiska kriget 1829 meddelade
de europeiska makterna att de hellre levde under osmanskt styre än under
hellenerna. Detta kanske inte var en frivillig prestation, men osmanerna
tillerkände till slut 1905 aromunerna som en egen millet, hvilket gav dem rätt
till egna skolor ock kyrkor, hvilket sannerligen hade andra politiska skäl för
sin tillblivelse, men datumet för tillblivelsen, 20 maj, firas än idag som
aromunernas nationaldag. Idag lever aromunerna under de bästa jämförbara
förhållandena i Makedonien och de sämsta i EU-landet Grekland och deras
exilhuvudstad kan sägas vara Freiburg im Breisgau i Tyskland där tidskriften Pindos
utges. Föreningen The Union for Arumanian Language and Culture utger
även de en aromunsk tidskrift kallad Zborlu a Nostru, ‘Vår värld’, och
främjar den aromunska identiteten, bland annat anordnar de internationella
aromunska konferenser.
Tuti iatsãli umineshtsã
s-fac liberi shi egali la nãmuzea shi-ndrepturli. Eali suntu hãrziti cu fichiri
shi sinidisi shi lipseashti un cu alantu sh-si poartã tu duhlu-a frãtsãljiljei.
- Artikel 1 i FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento