Sydvästsemitiskans sydarabiska - Europas tungomål CCCVIII

De sydvästra semitiska språken delas vanligtvis in i tvenne grupperingar, nord- og sydarabiska, där den sistnämnda ofta är ihopklassificerad med etiopiskan - även här äro uppdelningarna något osäkra, i till exempel fornsydarabiska så kunno flera ting hava mer gemensamt med fornnordarabiska än med fornetiopiska och ibland nyttjas istället geografiska indelningar i en arabisk samt en etiopisk indelning. Den epigrafiskt bevarade fornsydarabiskan går även under beteckningen sayhadiska. Sayhad är namnet som medeltida geografer nyttjade för den öken som nu benämnes Ramlat al-Sab‘atayn och det var vid ökenkanten till denna öken som de äldsta kvarblivelserna har hittats. Fornsydarabiskans språg kan antagligen indelas efter var de främst talades, d.v.s. sabaeiska, som var Sabarikets huvudsakliga språk och som finnes bevarat i  omkring 10 000 inskrifter, minaeiska eller hellre benämnt madhabiska, då språket ej allena nyttjades av minaéerna utan även utav andra folk som bebodde Wadi Madhab, qatabaniska, hadramīska samt awsaniska og finnes från 800-talet f.kr. - vissa texter som hittats i Hadramawt har arkeologiskt tidsbestämts till 1200-talet f.kr. Man haver även hittat cirka 1000 högintressanta små skrifter som äro av vardaglig karaktär och som måhända förtäljer mer om livet än vad de officiella dokumenten göre, tyvärr så äro de dels väldigt svårförståeliga och dels så är det bara ett tjog sabaeiska texter som blivit publicerade sedan upptäckten 1973. Vissa menar att sydarabiska tungomål, med obruten kontinuitet, ännu talas i de södra delarna av den Arabiska halvön, klart står att vad det än är som talas där av cirka 50 000-200 000 personer så äro det en distinkt form av, og långt ifrån, övrig arabiska. Nämnbara tungomål äro soqotrī samt mehrī, og de till mehritiskan närstående bathari og harsūsi samt flera därtill. Mehrīskan är det mest spridda språket som talas av Mahrastammen plus några andra stammar och individer samt haver, enligt uppgift, ungefär 100 000 talare, de jemenitiska mehritalarna delar själva upp språkvarianterna i tvenne olika kluster. Bathari talas av batāhirerna som äro en population på omkring 300 individer vid Omans södra kust, i Jāzirområdet. Harsūsi talas av harāsīerna og ‘ifārierna i Jiddat al-Harāsīs, hvilka äro några fler, kanske uppåt tusen stycken. Ytterligare ett språk som av forskare upptäcktes 1985 och går under benämningen hobyōtiska är nära relaterat till mehrīskan, talarna till detta språk lever emellan Oman samt Jemen og är ej fler än kanske 100 individer, tugomålet haver erhuldit stora influenser av jibbāliskan. Jibbāliskan har haft många namn i litteraturen, bland annat šhauriska, ehkiliska, qarāwiska samt šheriska, men det är jibbāliska som talarna själva föredrar då det inte är ett pejorativt namn. Språket är uppdelat på några varianter och haver sammanlagt kanske ett antal talare som ligger ungefär vid 5000 individer, främst vid bergen i Dhofar. Soqotrīerna har egentligen inget namn på sitt språk, utan uppkallar det efter ön i Jemen med samma namn där det huvudsakligen talas, plus de näraliggande öarna. På Soqotra beräknas cirka 50 000 bo, på ‘Abd-al-Kūri åtfinnes kanske 250, emedans de på Samha inte överstiger stortiondet. Nästan alla av dessa ovanstående språk har stora variationer inom sig, de flesta variationerna är geografiskt betonade, men även en skillnad åtfinns emellan beduintal samt stadsmål. Det bör givetvis påtalas att kommunicering emellan de olika sydarabiska språken inte är möjligt og vid sådan så talas ofta arabiska istället och tyvärr så är det även allena detta språk som Oman et Jemen använder i officiella sammanhang.

~

Axat, men teckenaltererat, från boken Europas tungomål.

~~~Fem år sedan~~~

- Smaken av Dig

~