Nordarabiskan og araberna - Europas tungomål CCCIX

Nordarabiskan är vida spridt samt talas av uppemot 170 miljoner människor. Sydaraberna ovan benämnde sig själva ej som ‘araber’, men nämnde existensen utav nomader vid namnet ‘rb. Första gången ordet dyker upp är ehuruväl i en kilskriftstext som blivit daterat till år 853 f.kr. skrivet under den assyriska kungen Salmanassar III som nämner en av sina vederdelomänn vid namn Gindibu som kom från Arbi, eller Arbāya,-landet. Något senare så uppkommer även namnet ‘araber’ som ett populationsnamn, då det för första gången nämnes utav Tiglatpilesar III, 745-727 f.kr., samt sedan frekvent utav hans efterträdare. Men det assyriska og babyloniska nyttjandet av termen tyder på att de använde detta namn för att benämna alla möjliga nomadiska stammar som invaderade deras urbana civilisation. Även i den hebreiska Biblen nämnes araber, till exempel kungen över araberna. Etymologien för ‘arab’ är oklart, i Mariinskriptioner nämns K¤apiru och enligt vissa så är dessa identiska med Aribi samt att detta namn skall kunnas konnoteras till sumeriskans gab-bīr ‘öken’. En annan tes göre gällande att ordet ‘araber’ kan relateras till roten ‘-b-r som betyder ‘att korsa (öknen)’, hvilket i så fall betyder att namnet arab härstammar från samma rot som namnet ‘hebréer’ deriveras ifrån. Roten ‘rb betyder även ‘vara ren’. Hursomhelst så tror man att arabernas framträdande i historien äro tätt sammanknutet med nyttjandet av kameler, huru det än ligger till med detta, så kan det ehuruväl stå klart att domesticeringen av kamelen innebar ett stort uppsving för de som hade dessa i sin hägn. Man tror att kameldomesticeringen först ägde rum i södra delarna av halvön och att denna innovation åtminstone blev känd i norr runt 1200 f.kr., detta är samma tid som vissa semitologer anser vara den tid då olika folk i ökenkanten i Syrien gav upp sitt bofasta liv till fördel för beduinisering. När den sydarabiska makten gick i ide, fick de nomadiska stammarna mer kontroll över den stora handel som sydaraberna hade fört landvägen. Under tredje århundradet vete man att konkurrensen var stenhård emellan Byzantium, Persien och Himyar, hvilket var det sista sydarabiska riket, och alla dessa hade olika nomadarabiska som allierade, Banu Lahm stödde perserna, Banu Gassan stödde byzantierna, emedans kungadömet Kinda istället stödde himyariterna. Det himyaritiska kungadömet föll ehuru efter en etiopisk invasion år 525 och det konstanta krigandet emellan de tvenne kvarvarande stormakterna gjorde dem svaga. Försvagningen hos stormakterna spredo sig även ner till deras allierade, hvilket gjorde så att ett nytt center kunde erövra makten. Mekka hade redan blivit ett kulturellt och religiöst center, men kom att härefter dominera världskartan på den arabiska halvön genom den dominerande stammen i Mekka, Banu Quruyš, som genom en av sina medlemmar kommit att bli en av de dominerande faktorerna i hela världen, speciellt då i Mellanöstern samt Nordafrika.

~

Axat från boken Europas tungomål.

~~~Fem år sedan~~~

- Shimo tsuki

~