Arabiskans språkerövring - Europas tungomål CCCXI

I och med arabiskans gudomliga status så var attityden mot alla andra språk likgiltig, hvilket förklarar andra språks marginalisering inom de arabiska rikena, rörande par example koptiska, hellasiska, syriska, arameiska, berbiska, og så vidare, men ej exempelvis berörandes iranska eller turkiska under det mamlukiska styret i Egypten. Inte heller de arabiska lingvistikerna funno något större intresse i de andra språken, ja ej ens de som hade ett annat modersmål fann något större intresse i sitt av hävd talade språk, till exempel så nämndes ju ovan att den första linguistiska skriften om arabiska skreves utav en perser som inte verkar ha intresserat sig det minsta för persiska. Persiskan har ehuruväl tagit tillbaka sin position som kulturellt bevingat språk, den arabiska kultursfären hann aldrig ha så stor påverkan på Östpersien och under 900-talet så fick det officiell status. När Bagdad föll 657 e.al-h. som följd av den mongoliska invasionen så övertog persiskan arabiskans roll som prestigespråk inom alla kulturella sfärer, förutom inom den religiösa där arabiskan var skötebarnet. När seljukerna erövrade Anatolien så bleve dessutom det turkiska språket officiellt, jämte persiskan som fick litterär status, men även arabiskan innehavde en stark position. Förutöver dessa bakslag så har arabiskan blivit det hegemoniska språket inom den muslimska världen emellan Persien i öster og Afrikas atlantkust, eller emellan Sahara samt Anatolien, denna spridning gick dessutom fort. Erövringarna är ganska bra rekorderade genom arabiska historikers verk och började med de militära erövringarna av de arabisktalande inom halvön, för att fortsätta med att även plocka in områden utanför halvön, exempelvis områden i Syrien ock Irak där arabisktalande beduiner härskat öknarna. Angående huru fort de erövrade områdena blivit arabiserade råder det viss oklarhet, men man tror att arabiseringen gått snabbare än islamiseringen. Islams tolerans mot judar og kristna påverkade islamiseringsprocessen negativt, emedans inga sådana hämningar var förestående gällande språkassimilieringen. Språkassimileringen haver ehuru ej varit total, inte ens på den arabiska halvön där ju sydarabiska till viss del talas i Jemen samt Oman, språk som är oförståeliga för en arabisktalande. I Irak talte de flesta arameiska, emedan pahlaviska användes som administrativt språk under det sasaniska styret og nomaderna talade främst arabiska, några ex-nomader hade även urbaniserats och de flesta av dessa hade dessutom kristendomen som religion. I Syrien finnes ju syriska kvar i sin litenhet, emedans grekiskan utbyttes mot arabiskan under slutet av det första århundradet, både väst- samt östarameiska finnes inom landets gränser - östarameiska främst genom kristen immigration från Irak. Eliten i Egypten talade hellasiska, hvilket även var det administrativa språket, enär befolkningen talade ock skrev koptiska, det forntida Egyptens språkliga ättling. Arabiseringen av Egypten ginge väldigt snabbt och började anno 640 med invasionen av en styrka om 4000 soldater, som ehuru påfylldes med ytterligare 12 000 inom kort. Under 900-talet klagade den koptiska biskopen Severus att kopterna icke längre förstodo varken hellasiska eller koptiska. I Övre Egypten höll ehuruväl koptiskan sin position ett lite längre tag, men vid 1300-talet så hade koptiskan blivit förminskat så till den grad att den enbart fanns kvar på några få mindre platser. Några få byar var koptisktalande ända fram till 1500-talet, men annars så är det numera bara ett liturgiskt språk i den allt mindre koptiska kyrkan, man skulle kunna hoppas på en revitalisering. Bilingualismen i Nedre Egypten varade således bara i två århundraden, hvilket är en förhållandevis kort period, speciellt många koptiska lånord haver heller ej tagit sig in i egyptisk arabiska. Arabiseringen av resterande delarna av Nordafrika gick i vägarna tu kan man säga då den första arabiska immigrationen förhöll sig till städerna där arabiskan toge över som språk relativt direkt, så sent som under 1100-talet rapporteras ehuru om existensen av nordafrikansk romanska, vissa menar att spår av denna även står att finna i västladino. De icke-urbana områdena i Nordafrika behöllo sin berbiska prägel och hava ju så gjort till relativt stor del än idag, men en andra arabisk immigration toges vid när beduinska stammar anlände, två från Syrien samt Nordarabien och en tredje från Sydarabien, denna tredje finnes fortfarande kvar i Mauretanien där deras språk talas. Hur många beduiner som anlände vetes ej, men de samtida antagligen kraftigt överdrivna källorna nämner en miljon individer, detta ledde oavsett reellt antal till en kraftig arabisering av även landsbygden då många berber gingo över till att tala arabiska, en process som ännu ej är avslutad och som förhoppningsvis kan förhindras så att situationen inte blir som för koptiskan, med den skillnaden att de olika berberspråken ej ens haver status som liturgiskt språk, hvilket ju ändock innebär ett visst artificiellt skydd för koptiskan precis som latinet härigenom lyckats överleva. Koptiskan har god grund att återuppstå, åtminstone så länge det finns aktiva eller historiskt medvetna kopter, språket är ju extremt ärovördigt med sin ancestrala grund i gammalegyptiskan. Det finnes fortfarande stora minoriteter berbertalande i Marocko, Algeriet samt Libyen, emedans Tunisien och Egypten endast haver få nutida talare, och berbiskan har haft relativt stort inflytande på de arabiska befolkningselementens tungomål och vi havom här i vissa områden egentligen en adstratisk situation. Både arabiska som berbiska är frekventa bland stora befolkningslager i Europa och bör skyddas i enlighet med deras språkliga rättigheter. Indikationer finnes även att berbiskan håller på att försöks revitaliseras på Kanarieöarna.

~

Axat från boken Europas tungomål.

SvD, SvD