Fornarabiskan et Arabiskan - Europas tungomål CCCX

Den arabiska skriften kommer likt den i denna skrift nyttjade skrift ifrån den feniciska skriften - men länkarna emellan språken eller skrivsystemen äro ännu ej klarlagda, hursomhelst så deriveras den nordarabiska skriften från den tidigare sydarabiska. Tidig nordarabiska står att finna ordvis i sydarabiska inskriptioner, men de första nordarabiska inskriptionerna nedtecknades, vid vår kunskap, under åren 512-513 e.kr. och lite mer än hundra år senare så nedskrivos den text som kommer att sprida detta alfabet med en väldig fart, d.v.s. Qur’ānen, precis som latinet och den latinska skriften spreds genom Biblen. Denna fornnordarabiska indelas ofteliga i fyra olika varianter, tamūdiskan som talades i norra och centrala delarna av Arabien, dessa tamūdier nämnes dessutom i Qoranen som ett folk som inte varo mottagliga för profeten Salihs ord og som därmed gick hädan. Tamudierna äro även nämnda i andra historiska källor, exempelvis i inskriptioner från den assyriska kungen Sargon II som säger att de befunne sig nära Samaria 715 f.kr., och även flera tiotusentals främst korta inskriptioner havandes hittats samt benämnts som tamūdiska, hvilka skrivits på en skrift härledd från den sydarabiska skriften, samt som hittats i en del oaser i västra og centrala Nordarabien, längs karavanrutten söderut - dessa hava daterats till att vara från sjätte till fjärde århundradet f.kr.. Lihyānitiska finnes bevarat från ungefäreligen 500-talet f.kr. från oasen Didān, dagens al-‘Ulā, 30 mil nordväst om Medina. Safāitiska hava erfått sitt namn från Safā’-området som ligger sydöst om Damaskus. Här ock i omkringliggande områden haver man hittat hela 15 000 inskriptioner som dateras till från första århundradet f.kr. till det andra efter, men de äro esomoftast väldigt korta innehållandes personnamn som oftast, men både religiösa samt politiska händelser hava nedtecknats. Hasā’itiskan, hvilken är den fjärde rekorderade varianten, haver bara hittats i ett fyrtiotal inskriptioner som påträffats i den saudiska provinsen med samma namn, varande från femte till andra århundradet f.kr. Inskriptionerna äro väldigt korta, hvilket göro att vi ej vetom särledes mycket om språket. Den klassiska arabiskan, ‘arabiyya, åtfinnes givetvis genom Korānen och haver härigenom spridits till ett stort område, men vi vetom også genom islamiska författares skrifter att det även funnos varianter av detta språk. I tidig islamisk terminologi så särdelade man emellan ‘arab og ’a‘rāb där den förstnämnda betecknar bofasta araber i till exempel Mekka samt Medina, emedans den sistnämnda istället står för beduinerna. Beduinerna fick en negativ konnotering genom Koranen som benämner dem som hädiska samt omoraliska, men efter att även de anammat profetens ord så sågo även de bofasta araberna mera positivt på sina nomadiska släktingar, då deras språk oftast varo mer arkaiskt bibehållandes arabiskans renhet från preislamsk tid - termen kalām -al-‘arab ‘arabernas språk’ anspelade på den puristiska arabiska som beduinerna talade. De flesta tror att man kan dela upp den preislamska arabiskan i talspråket samt i det poetiska skriftspråket, härtill skall sedan den quranska arabiskan, d.v.s. klassisk arabiska, läggas, hvilken ehuruväl ej överensstämmer med någon av de ovannämnda, allra minst med de talade språken. Entill detta skall läggas att den talade arabiskan med all sannolik ej varo särledes enhetlig, hvilket särdelningen emellan bofasta og beduiner kan illustrera, det fanns säkerligen även åtminstone i viss mån geografiska variationer. Även den poetiska arabiskan tillät stora variationer, men dessa hade kanske alltid ej geospråklig grund, utan snarare stilistisk. När det arabiska imperiet framväxte så ansågs det även finnas ett stort behov av ett kodifierat språk, kodifieringen av Koranen finge givetvis hög prioritet och det var främst den poetiska arabiskan man lät ligga till grund. Man har i islamisk tradition framhållit att Mohammed var en ’ummī, d.v.s. en analfabet, men det finnes klara indikationer på att skriftkunskapen var vida känd i de urbana centren på den arabiska halvön redan under 500-talet, men detta betyder givetvis ej att just Mohammed kunde skriva, dock att han hade god tillgång till skribenter, varav vi kännom namnen på en del. Det var efter profetens död under den tredje kalifaten ‘Utmāns regentskap som beordning kom om skapandet utav en auktoritativ version av de heliga skrifterna som sedan komme att bli den hegemoniska varianten. I kodifieringsarbetet förfinades även tillämpningen av det arabiska alfabetet, främst genomfört utav ’Abū l-’Aswad som senare även kom att arbeta med att standardisera samt kodifiera det arabiska språket, troligtvis under order från den fjärde kalifaten ‘Alī. Den första grammatikern som gav sig på att beskriva hela språket i bokform var persern Sībawayhi, både han og andra grammatiker använde sig av en tredelning av källor, där man främst lystrade till tungomålet i Koranen, i andra hand togo man till sig språkformer i preislamsk poesi och sist så hörsammade man beduinskt tal som man ju ofta såg som obefläckat mål. Språket i städerna ansågo man allt mer och mer bli befläckat genom de influenser man erhöll från andra kultursfärers tungomål, detta speciellt i de nyerövrade områdena. Under preislamsk tid och under det första århundradet av muslimsk tideräkning så hade man inga huvudkval för sådana influenser, men efter att kodifieringen kommit i kraft fick xenofobin fritt spelrum och man gjorde oftast allt för att hänföra de olika i Koranen befintliga oarabiska orden till en beduinsk etymologi. Det var alltså först efter att det statsstyrda homogeniseringen skett som aggen mot avvighet växte till sig. Denna xenofobiska syn finge stort genomslag från slutet av första århundradet och är till viss del fortfarande förhärskande. År 215 e.al-h. (efter al-hiğra, d.v.s. emigrationen från Mecka till Medina 622 e.kr.) skapdes till og med bayt al-Hikma ‘Visdomens hus’ som var en översättarakademie. Även beduinernas tal förflackades ehuru så småningom och redan efter tre århundrade skrev al-Hamdānī en skrift där han hierarkiskt satte upp de olika stammarna på halvön utefter deras språknyttjning, emedans en annan grammatiker framhävde att det ej gick att finna en beduin som talade genuin arabiska - än idag komma änsköna påståenden stundom om att det finnes beduiner som talar ‘ren’ arabiska. Denna skönmålning av ‘ursprungsbefolkningen’ gick sin vägs ände under det fjärde århundradet när man återigen la negativa konnotationer på beduinfolk. Refereringen av kalām al-‘arab fortsatte dock, ehuru ej till något talat språk.

~

Axat, men teckenaltererat, från boken Europas tungomål.