Nederländskan i Belgien

 

Cirka 60 % utav Belgiens befolkning talar nederländska, eller då snarare sydnederländska varianter, hvilka hör till de indoeuropeisk-germansk-västgermansk-lågfrankisk-nederländsk-sydnederländska tungomålen.

Innan vi ginge närmare in på detta så måste klargöras vissa brister i vad man skall kalla det sydnederländska språket. Man har numera kommit överens i Nederländerna samt Belgien att målet skall kallas nederländska, men förut var fallet så att den allmänna språkbenämningen var uppdelad på olika namn. Holländska kallas de nordnederländska varianterna som talas i Nord- og Sydholland bland annat med anledning av att de själva vill så, emedans man i andra delar av Nederländerna ville kalla tungomålet nederländska.

Det nederländska språket som talas i Belgien kallas annars flamländska, beståendes egentligen utav trenne olika tungor. Men på något mystiskt sätt har man nu kommit överens om att språket skall kallas ‘nederländska’ och de andra varianterna, alltså flamländska og holländska, bara utgörandes dialekter utav detta språk - flandländarna i Belgien gingo så långt att de år 1973 ändrade ordet flamländska till nederländska i alla lagtexter og andra officiella texter i en önskan att ingå i en nederländsk identitet.

Det var redan vid Wienkongressen som man unierade Syd- og Nordnederländerna och tillsatte en holländsk kung, William I. Denne kung framförde tanken att eftersom större delen utav hans undersåtar talade liknande språg, så skulle ett nationellt tungomål utstakas - holländska. Man började vid tiden även att ta bort lagar som stödde franskan i dagens Belgien till fördel för lagar som istället stod på holländskans sida. Bland annat infördes lagar som bestämde att alla officiella göromål i Flandern skulle ske på holländska, men även att holländskan blev arbetsspråket vid allt nationellt görande där även nord var involverat - man gav således holländskan juridisk hegemoni. Rörelsen för detta gick igång explosivt när den södra delen av Belgien gjorde uppror 1830 och franskan blev enda faktiska regeringsspråk, även om konstitutionen inte gjorde en sådan språkprioritering. Franskan kom härefter att dominera totalt inom alla högre områden, såsom högre utbildning, statsaffärer, rättsväsende samt även i armén.

Flamländarna skapade givetvis direkt motorganisationer för att motverka en förfranskning av sitt folk og tungomål. Man drogo sig språkligt sätt allt mer og mer till de norra grannarna av rädsla för att förtryckas helt av franskan och man valde då att anpassa sitt språk till de nordligare varianterna för att på detta sätt illustrera sina geospråkliga knytningar, men det bör givetvis påkallas att det fanns samt finnes de som inte gillat denna utveckling, utan som istället velat ha ett skriftspråk som legat närmare det verkliga språket i Flandern. Det talade språket har givetvis inte i samma grad efterhärmat nordligare varianter, utan har fortsatt sitt naturliga liv.

Hursomhelst, år 1849 hade man en gemensam språkkongress med Nederländerna, 1882 utkom första delen av det gemensamma ordboksprojektet, motsvarandes det svenska SAOB, 1886 inrättades den flamländska akademien som 1971 omdöptes till den nederländska diton, 1930 finge man sitt första flamländska universitet, 1947 kom en lag om gemensamma stavningsregler för de båda länderna, 1980 ingicks en språkunion och till sist 1984 skrev man en gemensam grammatikbok. Man har osså ändrat namnen på ärevördiga officiella institutioner såsom de Koninklijke Vlaamse Akademie voor Taal- en Letterkunde i Gent som icke fingo heta så längre utan i den politiska korrekthetens namn så är namnet numera istället de Koninklijke Nederlandse Akademie voor Taal- en Letterkunde. Men fast man har gjort alla dessa politiska försök för homogenisering, så har man ej ännu lyckats fullt, ut då vissa fortfarande menar att det är olika mål, och vissa vill således att det skriftliga språket mer skall återspegla det riktiga språket, som ehuru tyvärr blir mer och mer nordiserat.

Nederländskan i Belgien är dessutom inbordes indelad i tre olika tungomål, flamländska, brabantska samt limburgska och speciellt limburgska har på senare år återigen vunnit erkännelse som ett distinkt språk, en status som alla dessa tre tungomål äro berättigade till. Flamländskan brukas sedemera även indelas i västflamländska et östflamländska, där östflamländskan är ett gränsspråk og därmed ett mixat övergångsspråk emellan flamländska samt brabantiska. Västflamländska har ungefär en miljon talare i Belgien, samt 40 000 i Frankrike och 70 000 i Holland, östflamländska når upp i 1,4 miljoner talare. I östflamländskan avviker ghentiskan även markant. Vad avser limburgiskan så står det ej lingvistiskt klart om detta språk är att förhållas som ett lingvoancestralt lågtyskt språk, varvid man kan påstå att det limburgiska språket inte alls hör till det ‘nederländska’, det råder ehuru diffushet i detta spörsmål. Limburgiska haver idag omkring 1,6 miljoner talare uppdelat på ett antal varianter. Det limburgiska språket platduutsj, eller thiois, benämns även som francique carolingien då det bedöms vara Karl den Stores födslomål. Brabantiska talas främst i flamländska Brabant, men tidigare även i Wallonska Brabant, eller Roman Payis som det heter på vallonska, men har blivit utdödt där med anledning av franskt språktryck. Brabantiska talas i ett ganska stort belgiskt område och kan med fördel delas in i väst-, öst- og sydbrabantiska. Brabantiska är relativt näraliggande officiell nederländska, då detta tagit mycket därifrån, men i Belgien har man lyckats bibehålla ett virilt lingvistikt liv för sin mundart, detta även i det annars alltmer og mer frankofona Bryssel. Ett annat oförståeligt språk, säges det, var det brysselsförda språket marols / marollien, hvilket likväl var grundat på brabantiska med många franska, men även kastiljanska, inlån som talades av folk kommandes från brysselkvarteret Marollen – både Hergés syldaviska og bordurianska sägs ha vissa inflytelser härifrån.

Språksituationen i Belgien är speciell och nederländskan blev inte erkänt som ett statsspråk förrän 1923 - grundlagen översattes inte för publicering förrän 1967. Men för närvarande är politiken att varje kommun eller provins skall ha ett av de två språken som officiella, valet står emellan nederländskan eller franskan, emedan tyskan allena får företrädas i ett område, emedans Bryssel är tudelat og därmed ett undantag. Det var 1962-63 som gränserna emellan Vallonien og Flandern fastställdes. När man skulle fastställa språktillhörigheten och ha detta som grund för geopolitisk tillhörighet så stötte man ehuru på vissa problem. Brussel lät man bli det enda bilinguella området i det språkligt splittrade Belgien, just i Bryssel så spelar ehuruväl franskan ofta rollen som cultuurtaal även för flamländare. Det bilinguella Bryssel sträcker sig över ett område av 19 kommuner, men franskspråkiga barn kan i ytterligare 6 kommuner i det vlaamstaliga Brabant åtnjuta privilegiet i att få gå i franskspråkiga skolor, hvilket inte är fallet i övriga Belgien, där språkrättigheten ej följer individen, utan är fast i marken, Sprach und Boden. Så fast att husgrunder nästintill fått flyttats. Den brysselska byggnationen som är i ständigt växande är även den ett igånghållande problem, då staden kommit att bli en fransk språkö i ett brabantiskt hav, en språkö som snart kan bli en halvö då det språkligt sätt håller på att växa ihop med Vallonien och dess franskspråkiga Brabant, hvilket å sin sida skulle lösa upp vissa mentala betänkningar kring språkgeografin, vi fåom se om det sedan även smittar av sig på politiken, historiken täljer annat.

Det franska katolska universitet i Louvain som är det äldsta universitetet i Lågländerna och grundat 1425 var franskspråkigt då det sköttes av den katolska kyrkan, problemen började ehuru när språkgränserna drogs upp 15 kilometer söder om Louvain - med universitetet på fel sida. Till en början fick man dispens, men efter stort missnöje och en vilja till vervlaamsing av universitetet tog man 1969 beslutet att flytta de franskspråkiga fakulteterna till Wavre som ligger söderöver, på rätt sida språkgränsen. Detta är minst sagt, ridikulöst.

Området Comines-Mouscron med omkring 75 000 invånare i Västflandern är dessutom i huvudsak franskspråkigt, men inte i kontakt med övriga franskspråkiga Belgien, problemet löstes genom att man låter området administriellt lyda under det franska Hainaut, istället för det geografiskt riktiga Västflandern. Samma sak är gällande för Voerstreek med 4400 invånare, som ligger strax söder om det Nederländska Limburg, och som av språkskäl överfördes till den belgiska provinsen Limburg, istället för till Liège som det geografiskt tillhör. I båda dessa fall fanns givetvis lingvistiska minoriteter bestående utav ‘det andra språket’ som ehuru fått speciellt minoritetsskydd med anledning utav det prekära geoläget.













~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.