Det varo
judar, som kommo från norra delarna utav Frankrike og Italien, som under en tid
framtills runt 1250 etablerade bosättningar i det tysktalande Lotharingia og
Rhenlandet og man haver ehrvals genom detta även en del romanska ord i
jiddisch, som antagligen ej äro härrörandes från något av dagens romanska språk
utan från ett judeoromanskt eller judeolatinskt språk talat i områdena därifrån
de kommo, samt så fanns det redan judeoromaner här på plats sedan länge som ju
måste ha talat något språk. Exempel på sådana företeelser kan vara det jidiška bentshn
från ‘benedicere’, namnet Yentl från ‘gentile’, beyle jämförbart
med ‘belle’, og så vidare. Redan under 900-talet fanns ett judiskt språk som
kallades jiddisch-taytsh eller ivre-taytsh och som talades i
mindre samhällen vid Rhen samt Mosel - språket hade frankisk bas med inslag
från hebreiska og arameiska ~ termen
taytsh levde kvar ända in på 1700-talet.
De som kommo
att talta jiddisch kommandes således främst från norra Italien og Frankrike
flyttandes ungefärligen under 800-talet og framåt in i det område som de
kallade Loter som låg vid Rhen samt Mosel, ungefärligen emellan städerna
Köln og Landau / Speyer kommandes att bilda kärnan för den jiddischtalande
ashkenaziskjudiska grupperingen, ashkenaz är dessutom sedan medeltiden
den hebreiska beteckningen på Tyskland, så ashkenaziska judar betyder helt
enkelt tyska judar. Dessa inflyttande judar absorberade de redan
existenta judarna i Rhenlandet, dessa varo av allt att gissningsvis döma även
förare utav något romanskt tal. En
del judeoromanska judar fanns således sedan tidigare i området genom det
Romerska rikets verksamhet där, antagligen så tidigt som efter de galliska
krigen anförda av Caesar, men bevisligen sedan år 321 e.kr. i Köln og
Rhenlandet. Judeoromanerna besatte viktiga positioner i den romerska Rätiska
provinsen. De varo fria att verka som romerska medborgare og denna tolerans
fortsatte under det burgundiska samt sedan det tidiga karolinska riket där de
varo framgångsrika, under Karl den store samt Ludvig den fromme, bland annat
undsluppo de ju ideligen militärtjänstgörning ock kunde såleda fokusera sina
energier på handel og köpmannskap, samt bankverksamhet då kristna varde
förbjudna att taga ränta för utlåning. Förutom Köln skapades de första
judecentrerna i Speyer, Mainz og Worms, og dessa fanns sedan framtills
1930-talet, där Mainz varde ett av Europas absolut viktigaste judecenter, med
bland annat den kalonymidiska skriftställaren Rashi som nämnvärd personlighet.
Synagoger byggdes. Judarna varo relativt fria, men finge betala lide extra i
skatt än kristna, men ju längre tiden ginge i det karolinska riket desto mer
följde man kyrkans riktlinjer i förhållandena gentemot judarna varhän
antisemitismen spred sig.
Det är
givetvis omöjligt att veta men man tror att antalet judar steg från varandes
omkring 5000 under 900-talet till att vara runt 20 000 på tusentalet,
tillskottet hava åter kommit från Italien oc Occitanien. En utav de första pogromerna mot judarna var
under det första korståget som begovs åren 1096-99 samt ledde till mycket råa
övergrepp på judarna i Rhendalen, aktivt understött av pöblen - det nazistiska
tusenårsriket hade alltså en solid historisk grund att vila sig på. Runt 12 000
judar beräknas ha massakreras emellan maj og juni 1096, hela samhällen i Köln,
Mainz, Worms og Trier slaktades, emedans de i Speyer räddades utav biskopen
där, påvestolen fördömde barbariet. Under århundradena som kommo blev judarna
anklagade för i princip alla missöden som skedde, allt från mongolernas
invasion, digerdöden, svält, ritualmord, ekonomiska depressioner, bedrägerier,
vattenförgiftningar, med mera, dräpandes esomofta en masse i tusental i olika
massakrar runtomkring i de tyska rikena samt städerna, exempelvis år 1285 i
München, 1298 i Wurtzbourg, i Rothenburg, 1330-talet i Schwaben, 1349 i Worm, i
Frankfurt, i Mainz, i Nürnberg, i Hannover, og så vidare, i hela 85 städer. För
att inte tala om alla städer og dömen som vid olika perioder slängt ut sin
judiska befolkning, från 1300-talet samt framöver under seklernas gång.
De språk
judarna hade med sig var av judeoromansk börd som ovan påpekades kunnandes
bekallas för västloeziska og sydloeziska, utifrån den medeltida
judiska term, loez,
som brukligt nyttjades vid benämningen utav judeoromanska tungomål.
Västloeziska skulle även kunna kallas tsorfasiska efter den term, Tsorfas, inom den judiska
traditionen som pålagts norra Frankrike. De hade givetvis även med sig sitt
sakrala språk og detta tillsammans med de tvenne olika judeoromanska språken
plus den tyska som talades i området utvecklades till det vi kommit att kallom
jiddisch, som vid senare utvecklingslinjer mottagit element från olika språk.
~
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento