Picardiskan, champenoiska et gaumäsiskan i Wallonien

Förutöver det statligt förankrade pariserfranskan samt det regionalt förankrade utrotningshotade språket wallonska talas även änn mer utsatta samt marginaliserade nordgalloromanska tungomål i Belgien, till dessa belgoromanska språk åthöres picardiska i västra Vallonien väster om det wallopicardiska språket, klart avskiljt från dem, hvilket räknas ha högst 200 000 talare fördelat på ganska många varianter, champenoiska i en liten del av södra landet söder om floden Semois vid staden Bouillon samt nordväst därom tills floden går in i Frankrike, og gaumäsiska ungefär söder om floden Semois i södraste delen av landet precis väster om luxemburgskan och söder om den wallogaumäsiska språkövergången. Picardiskan heter ch’ti / chti’mi på den franska sidan.

Gaumäsiskan är tillhörigt nordlorränska ock beteckningen på den lorränska som då talas i Belgien, hvilken inte är homogen, men som utgör ett språkkontinuum emellan de övriga språken i regionen samtidigt som den fått emotta en hel del germanska influenser från främst luxemburgskan. Det står ehuru klart att gaumäsiskan icke kan klassificeras inom de övriga tungomålen, utan utgör en egen romansk språkframväxt inom lorränskan. För att ge något exempel så har latinets magister i franskan gett maître, i wallonskan mêsse, emedans gaumäsiskan istället har mâte, ‘je n‘en veux pas’ blir på gaumäsiska dju n‘ a vu-m.

En sociolinguistisk undersökning visar att gaumäsiskan ligger relativt risigt till och man hittade ingen under 40 år som kunde språket ordentligt, utefter vanlig ordning så avtog språkkunnigheten ju längre ner i åldrarna man gick. Den äldsta skrivna gaumäsiska man funnit är en sång från slutet av 1700-talet, under 1900-talet har främst lite poesi skrivits på det slumrande språket, men även teater og les flôves, fabelsk folklore, har haft god spridning samt äro av intresse för etnografer og lingvister.

Picardiskan har haft en längre skriftlig historia med start redan under 1200-talet men nu kan mindre än 17 % av de picardiska barnen tala språket, så framtiden ser även mindre bra ut för detta gamla litteraturspråk. Gällande champenoiskan så är det värt att nämna Chrétien de Toryes från 1100-talet, som ju bland annat författat Lancelot, behavandes ett språkbruk som visar klara spår av chamepnois. Vallonskan och picardiskan har även i nutid erfått ett offentligt rum genom den populära folkteater som existerar ock som nyttjar språken, picardiska finnes likväl som en egen Wikipediaversion.

1991 togs også beslut från officiellt håll om att myndigheterna har skyldighet i att försöka bevara de olika franska språken som talas i det franska Belgien, hvilka härmed erkänns, men ehuru ej i den grad att de får nyttjas som undervisningsspråk i skolan. Dett bör naturligtvis åtgärdas.

~

+ Europas tungomål