Germanerna
av Tore Janson
Ett utav de antika folk i
Västeuropa som det skapats allra flest myter kring äro just de häri behandlade germanerna,
naturligtvis är så fallet även för de likväl mytologiserade romarna, de stora
historiska motparterna gentemot germanerna om man förglömmer de nästintill
utraderade kelterna samt österifrån ankommandes ännu mer dimmohöljda slaverna.
Skillnaden emellan
mytologiseringen utav romarna samt den om germanerna ter sig uppenbar när man
tar sig an det historiska materialet samt källäget, vad avser romarna, eller
latinarna, åtfinnes ett gediget historiskt material att arbeta med, men när det
kommer till germanerna finnes nästintill ingenting, og det nada som åtfinnes är
ändå skrivet samt förmedlat utav romarna - så den själva vetskapen om
germanerna slår in blindo, för att hålla Tore Jansons bok kort.
Förutom lite runor - en
skrift anammad från kulturerna i söder, antagligen etruskerna, samt ett gotiskt
skriftspråk, uppkommet genom klassiskt kristet beskolade element, väl anpassade
i en romersk värld, finnes just ingenting skrivet utav germanska företrädare i
tidig tid. Ock om germanerna finnes egentligen bara Cornelius Tacitus
verk, som dessutom allena överlevde i ett enda exemplar framtills exploativ
medeltid og därefter varefter mytologiseringen utav germanerna kunna utifrån
den totalt dunkla förekomsten framblomstra utan sans og reson. Det var
egentligen först under 1400-talet som Tacitus kom i läsning ånyo.
Ej heller arkeologiskt finnes
särledes mycket att hämnta, ty germanerna verkar ej hava levt under större
statsstrukturer, eller ej ens i städer, utan utspridt likt boer över ett
väldigt område utan centrofokala strukturer, om än vissa byfälligheter verkar
funnits.
Allt om germanernas urtid är
således en mytologisk narration, förutom faktumet att de från romersk håll
betraktades som vilda, fria, barbarer. Det är som Janson om og om igen
återupprepar, att urgermanernas urhem ligga väster om Rhen, det var där
historiken, bilden, narrationen, skrevs, eller menar han, totalt fabulisée att
urgermanskan låg västerom Rhen? Dunklismen om germanerna kvarstår.
Denna dunklism är en god
grogrund för mytologisering samt framväxt utav grumliga ideal og politiska
ideologier, hvilket 1800-talets samt 1900-talens germanska allmänfilosofier
visat på, men ej att allena beskylla detta faktum, hvilket Janson delvis verkar
göra, ty, även välinitierade historier såsom de romerska, de grekiska, eller
vad som, kunne läggas till grund för stadfasta hårda ideologier i modern, eller
snarmodern tid. Det djupa mörkret, som germansk urtid får sägas vara, är
således ej en premiss för nationalmytologisk etnokultural centrofokusering,
oavsett vad Janson, samt en stor mängd målförättare säger.
Det är icke kunskap, eller
icke-kunskap, om det förflutna som är besvärande, det äro tankarna samt
nyttjningen utav dessa som måhända är försvärjande.
Boken är naturligtvis mycket
läsvärd, välinitierad, problematikiaktagandes samt problematikframförandes, men
är i sak, sin egen narration, precis som germanerna.
Janson framför konklusivt att
det i reella termer ej finnes särledes många halmstrån som inbegriper en
gemensam beteckning för dagens ‘germaner’ med urtidens diton, även om han
insnurrar sig i tyskcentriska resonemang, både i dåtid som nutid, men ännu mer
i dagens, samt senmoderna, teser eller verklighetsbilder kring detta, varför
snubbling sker.
Germanska tungomål, överlever
ehuruväl.
~
Min bok Europas tungomål behandlar naturligtvis germanerna, både dåtid som nutid, likaså; de politiska samt vetenskapliga beröringspunkterna häruti åtfinnes i min Postmodernisme premillénaire.
Nessun commento:
Posta un commento