De tyska språken och minoriteterna i Belgien - Europas tungomål CDXXIV

Andra västgermanska språk i Belgien är förekomna -högtyska språk som finnes representerat genom standardtyskan som talas av 120 000-150 000 personer och har en regional status sedan 1970 i Eupen-Malmédy-St. Vith som ligger i Liège, eller Lüttich, samt genom luxemburgskan / letzburgisch med ungefär 15 000-24 000 talare i sydöstra hörnet vid staden Arlon, eller Arel, i den belgiska provinsen Luxemburg. Detta sistnämnda mål har inget som helst skydd, förutom att man sagt att man skall skydda de så kallade regionala språken, bland annat har bilinguella gatuskyltar dykt upp samt så har man börjat ta in språket i den lägre skolgången. I den förra regionen är ehuruväl tyskan erkänd samt kan nyttjas på alla nivåer inom regionen og hela skolsystemet är dessutom tysktalande, förutöver att det ej finns något tysktalande universitet i Belgien, utan dessa studenter får i så fall fortsätta studera i Tyskland om de vill läsa just på tyska. Det finns även tidningar og radiosändningar på tyska. Det språk de tysktalande talar är egentligen inte standardhögtyska utan det –centralfrankiska-ripuriska språket. Detta språk har inget skydd. Området togs av Belgien när Tyskland förlorade första storkriget under 1900-talet. Dessa östkantoner var inte i gillande utav detta och många fanns återföreningen med det ockuperande Tyskland 1940 som en befrielse, som att komma hem igen. Man återtogo områdena 1945 samt påstartade en degermanisering men på 1960-talet övergavs detta och språket – i formen av högtyska – erkändes, från år 1973 har man även intern autonomi samt eget parlament, fastän de fortfarande får höra till provinsen Wallonien.

~

Axat från boken Europas tungomål.