S.A.I. Dux et Princeps S.D.M. Lando: Illyriskans albanska språk

lunedì 3 settembre 2012

Illyriskans albanska språk – Den svarta örnens tunga

Språksituationen i Albanien är mer diversifierad än vad ordet ‘albanska’ förtäljer, men å andra sidan så är språksituationen i Albanien mångt mycket mer homogen än i de balkanska grannländerna. Den geografiska termen Albanien skall heller ej förblandas med ‘Albania’ i Dagestan även om vissa anser det vara en intressant koppling emellan Kaukasus og albanska / Albanien, så ack smått jag.

Shqipëri, det albanska namnet på sitt eget land betyder ‘Örnarnas land’, hvars ursprung när myten kring att albanerna härstammar från en svart örn. Man har häri använts sig av den byzantiska dubbelörnen som symbolik.

De språk som man förknippar med Albanien är då de albanska tungomålen som utgör en egen undergren inom den indoeuropeiska språkfamiljen, språken benämnes ofta samjämt för albanska, men detta språk har egentligen ej funnits förrän det uppkom genom en standardisering som påbörjades 1945 - en standardisering som så ofta annars låter ett mål ha merinflytande över ett annat. Det standardiserade skriftspråket går under benämningen, gjuha letrare, ‘litterärt språk’.

Albanernas etnonym

Albanerna kallar sig oftast för shqiptarë oq landet för Shqipëri, hvilket har ersatt den medeltida termen Arbër / Arbën. Kungen av Neapel ockuperade Durrës 1272 samt skapade då ett albanskt kungadöme som varade i nästan i ett århundrade, hans titel var Rex Albaniae, også 1330 i det angevinska dokumentet skymtar albi, men vissa hänvisar istället till Ptolemaios som menade att albanoí levde vid Albanópolis ‘Kruja’ som ligger norrom Tirana, dessa albanoierna var av illyrisk stam. Under medeltiden kallade man sig arbëresh / arbënesh och landet benämndes Arbër / Arbën - detta namn lever fortfarande kvar hos de italienska albanerna och ordet anses även det härstamma från den illyriska stammen albanoí. Turkiska källor menar ehuru att namnet härstammar från etnonymen arbesher. Namnet Arbanon verkar vara ett namn på en region emedans albanoi är ett etnonym som sedan spridit sig till flera stammar. Ordet arb betyder troligtvis ‘mörk, grön, skogslig’, emedans alb är ett vida spritt ord, känt via galliskan som givit oss ordet för Alperna, från alb ‘kulle’, eller kopplat till det indoeuropeiska ordet *albh ‘vit’ som vi ju har i albino, detta ord fanns även i illyriskan. Albanskan har fått få inlåningar från arkaisk helleniska, hvilket tyder på att de inte borde varit i direkt kontakt som nabolevande folk, de inlån de ändock erfått verkar ha ett doriskt ursprung.

Albanskan – ett illyriskt språk

Albanska mål äro vidare en egen indoeuropeisk målgrupp som bildar en egen undergrupp og vissa tror att den har växt fram ifrån just illyriskan, även om den historiska sanningen är att man icke har fått klarhet i detta ännu, då en klar historisk koppling icke har kunnat finnas då albanska ej finnes belagd förrän från 1400-talet och framåt - det är ett stort hopp från antikens illyriska som ju heller ej finnes bevarat nämnvärt. De få bevis man kan finna anspelar ehuru på någonslags koppling. Vissa menar istället att albanska är en utväxt av thrakodakiskan och en delteori till detta är att albanskan og rumänskan enligt tesen gemensamt skall ha cirka 70 ord som då skulle härstamma från thrakodakiskan, i fallet rumänska så skulle dessa ord givetvis kommit in som substrat. Att några likheter finns emellan albanska och illyriska kan helt enkelt bero på att illyriska fortfarande talades då albansktalande anlände och såtillvida fick vissa substratiska influenser härifrån, men återigen så existerar inga bevis för endera teorierna.

En märkbar konsekvens av den albanskillyriska teorin är ehuru att det i nutid ej är alltför ovanligt med förnamnet Ilir i Albanien. Albanskan erkändes som tillhörigt indoeuropeiskan av Bopp 1854, redan 1774 proponerades en illyrisk härkomst från en tysk historiker. Man kan inte bevisa det men det finns många spår som leder till det hållet, exempelvis finnes inga spår av någon extensiv migrering in i området, ordet alban härstammar från en illyrisk etnonym, albanska talas i samma område som illyriska en gång talades, de flesta av de få orden som man funnit vara illyriska kan förklaras med albanska element, toponymer och liknande har alltid följt de albanska ljudförändringarna, lånord från latin og grekiska härstammar från inlån från tiden före kristendomens infallande hvilket är även då de nu albanska territorierna blev erövrade, dessutom är lånen från doriskan hvilket pinnar ner geografin, och så vidare.

Albanska bildar dessutom en egen undergrupp inom den indoeuropeiska språkfamiljen, och de har inga närbesläktade tungomål inom den, men detta faktum har blivit svårt att studera, då de albanska språken har erfått stora influenser av de indoeuropeiska språken i deras närområden, hvilket göro det svårt att få klarhet i hur släktskapsförhållandena ligger till - man kan tala om upp till 90 procents lånord från främst helleniska, latin, slaviska mål samt turkiska, det sistnämnda har kanske lämnat omkring 1700 lånord till albanskan.

Den nutida standardiseringen av albanska har vidare inneburit att en av språkvarianterna hava fått övertaget över den andra och innan detta skedde så hade båda språken en rikhaltig litteratur i fortlevande. Språkgränsen emellan de olika språkklustrerna anses vara vid floden Shkumbin som ligger söder om huvudstaden Tirana / Tiranë, d.v.s. ungefär i mitten av landet, de olika språken lär ha påbörjat sina egna utvecklingsmönster för ungefär tusen år sedan.

Gegiska, eller gegërishtja, kallas det nordliga och numera statligt förtryckta språket som talas av omkring 300 000 invånare i Albanien, bland annat så var gegiska kung Zogs språk. Det finns ehuru mångdubbelt fler talare i angränsande länder. Talarna av detta mål är oftast tvåspråkiga, dels talandes sitt eget hävdanspunna språk samt dels kunniga i den standardvariant som mest bygger på det andra albanska språket - toskiska. Toskiska, eller arnautiska / toskërishtja, talas av en större del av den albanska befolkningen, man brukar räkna antalet talare till cirka 2,9 milj., men med anledning utav konvertering från gegiskan så ökar antalet ständeligen.

Det toskiskalbanska målet är ömsesidigt förståeligt med det gegiska samt även till viss del med den albanska som finns företrädd i Hellas, men inte med det gammalalbanska språk som har överlevt i södra Italien. Även om gegiska och toskiska äro ömsesidigt förståeliga så skiljer sig språken åt i uttal, grammatik, ordförråd samt i litteraturhistoria, de största skillnaderna står att finna inom fonologin og morfologin, emedans det endast finnes få syntaxtiska särskiljheter. Språken äro även innehållandes fyra fem geografiska varianter vardera, förbunda via ett sprachbund med en intermedier variant emellan dem, den mest arkaiska albanskan bedöms vara tasmidiskan eller chamëiskan som talas av tasmidierna, eller då chamalbanerna, i sydligaste delen utav Albanien, mångt og mycket en exodusbefolkningen från Τσαμουριά.

En fonologisk skillnad som kan synas tydeligt samt lätt är att gegiskan har nasala vokaler, î, ½, ¢, ã, emedans nasaliteten gått förlorad i toskiskan, men där ã har blivit till ë. Att det finnes skillnader emellan språken kan Shakespeares kända fras ‘Att vara, eller inte vara, det är frågan’ få illustrera, på toskiska blir det të rròsh a të mos rròsh, kjò është çështja gentemot gegiskans ‘me qênë a mos me qênë, kjò âsht pik‘pyetja.

Albansk litteratur

Albansk litteratur är inget tidigt fenomen, men den franska dominikanen Broccardus, som för en stund var ärkebiskop av Antivari i nuvarande Montenegro, skrev i en pamflett 1332 att albanerna hade ett till latinet olikt språk, men att de använde det latinska alfabetet i alla sina böcker - böcker som vi tyvärr inte har. Förutöver denna information så finnes ett fragmentariskt gegiskt dokument från ärkebiskopen Pal Engjëlli / Paolo Angelo af Durrës / Durazzo publicerat år 1462 innehållandes meningen Un të paghësont pr emënit Atit e t birit e t spertit senit (‘Jag döper dig i ...’ ø sedvanliga ord). Det är även möjligt att det finns en passage i Bellifortis krigsmanualer som är på någon form av fornalbanska, men om detta tvekar ännu forskningen, passagen är inom mystikens område. Den första boken som vi havom reell kännedom om är Buzukuis hundraåttioåttiosidiga bok Missal (1555) som finns i Vatikanbiblioteket og som behandlar kyrkliga ritualer, hvilken varandes skriven på nordgegiska, emedans ‘Den kristna doktrinen’ från 1592 av Matranga istället är skriven på det av toskiskan avkomliga på Sicilien figurerande språket arbëreskiska. Intressant äre att ett antal ortografiska förekomster överensstämmer i Buzukus visavi Matrangas arbeten, hvilket föranleder en att tro att en albansk skrifttradition kan ha funnits, såsom også dominikanen förtäljde.

Albanskan retourné

Albanskan utgör ehuruväl så ett problem om man vill positionera den inom det indoeuropeiska spektrat som den tillhör, dels på grund utav de stora influenserna från andra språk och dels då givetvis den sena nedteckningen av språken. Ord byts ju ut hela tiden og det är enbart till följd av historiska omständigheter som vi har kännedom om orden idag, i albanskans fall så är dessa omständigeter ogynnsamma med en sen samt fåtalig rekordering, exempelvis så är det endast tack vare Buzukus verk som giver oss det albanska ordet mang-u med betydelsen ‘man’, mangu har sedan blivit replacerat av mashkull¬masculus. Vi havom ehuru nativa indoeuropeiska numerala kardialer förutöver orden för hundra, qind, samt tusen, mijë, hvilka inlånats från latin - även albanskan har element kvar av ett vigesimalt system, hvilket ju även existerar som följd utav gallisk influens i franska samt till viss del i sanskrit, ehuru ej där av keltiska skäl. Förutom numeraler åtfinnes givetvis andra indoeuropeiska igenkännbara arvord, par example natë ‘natt’, motër ‘syster’, samt anmärkningsvärt många grammatiska arkaismer, hvilket gör att albanskan är ett viktigt studium för den indoeuropeiskt intresserade. Man kan försöka komma (pre)historien närmare genom att fundera kring olika ting. Bland annat så verkar albanskan sakna indoeuropeiskt nedärvda havs-/sjötermer - någon menar dock att de haver haft dem, men förlorat dem, de kan ha bott i inlandet, i bergstrakterna og så vidare. Vissa posibla anspelningar kan man nog finna, till exempel dēt för ‘sjö’, hvilket då skulle vara relaterat till ‘djup’ samt valë till ‘våg’.

Språksocialisering

Det är således den toskiska albanskvarianten som är det enda skolspråket, hvilket i sin tur kanske kommer att bli förödande för den gegiska minoritetens tungomål. Från självständigheten 1913 samt fram till andra världskriget så nyttjade man främst en sydgegisk variant som härrörde från staden Elbasan, som av många anses vara en övergångsvariant inom det albanska språkspektrat, men efter kriget så övergick man till toskiska - eller rättare sagt till en toskisk variant som hade inlånat några relativt få gegiska ord. Vissa menar att allena omkring 3 procent av den allmänalbanska ordskatten har hämtats från gegiskt håll. Några år före, år 1908, så hade man vid kongressen i Monastir bestämt att det var den latinska skriften som skulle nyttjas, man hade tidigare använt den latinska skriften i norr, den hellasiska i söder, men även den kyrilliska, den glagolitiska samt den arabiska. Man fortsatte ehuruväl att skriva med de bägge olika varianterna.

Både diktatorn Hoxa ock den överväldigande majoriteten av kommunistpartiets medlemmar talade dock toskiska, hvilket antagligen var den största orsaken till att detta mål fick den absoluta hegemonin, till detta skall givetvis läggas att Nordalbanien erövrades utav sydalbanska kommunistiska förband. Standardiseringscentralister som kommunisterna ovan har ingen förståelse för att båda eller alla varianter har sin plats i kulturen och bör få nyttjas fritt utan statligt förtryck - ett faktum som det ej allena äro albaner som har svårt att förstå, utan språkligt förtryck är ett mycket vanligt förekommande fenomen. Hursomhelst, 1951 bestämdes att det var den södra varianten av albanska som skulle användas i skolan og 1967 gick det enhetliggörande ortografiska arbetet framåt medelst publiceringen utav Rregullat e drejtshkrimit të shqipes mitt under den albanska kulturrevolutionens zenit.

Splittringen emellan toskiska samt gegiska har så vitt man vet alltid varit förekommande och splittringen var ännu vidare under medeltiden än nu, då det osså var mindre riken som behärskade det politiska livet i området. Det var inte förrän under 1600- samt 1700-talen som de olika smårikena växte ihop till de nuvarande regionerna med efterföljande språkskildring. Under hela denna period så låg riket under turkarnas herravälde, som förbjöd all albansk undervisning och publicering. Albanerna finge ej sin egen stat förrän 1913, även om kortlivade frihetsförsök hade gjorts så tidigt som på 1100-talet, man hade ehuruväl en relativ självständighet i slutet av 1400-talet. Anledningen till att landet blev fritt 1913 kan man kanske tacka grannländernas osämja, huru de skulle dela landet sinsemellan sig. Hursomhelst så fick inte albanerna hela territoriet som var bebott av albaner utan en stor del hammnade utanför, exempelvis i Kosova ock Makedonien, hvilket ju i vissa sinnen lett till en dröm om ett Storalbanien, d.v.s. ett Albanien som sträcker sig över hela det albanska territoriet.

Tsamerien - Chameria

De ovan nämnda tsamiderna härrär från Tsamerien / Cham i nordvästra Grekland men bara en liten spillra om 40 000 bor kvar där nu, runt 150 000 bor i Albanien samt 400 000 annorstäders. De flesta chamer förflyttades genom Lausannefördraget, eller senare, emellan Turkiet og Grekland 1923, Grekland vägrar i nutid att låta folket få tillbaka sina egendomar, detta fastän chamerna var väldigt aktiva i kampen för grekisk självständighet. Även de tidigare sulioterna var av tsamerisk sort men med ett eget språk som ehuru gått historien förlorat då de inassimilerats i den grekiska myllan, folket gjorde sig kända som virila motståndare mot det ottomanska styret i Epirus. Chamernas kultur är som en mix av grekisk og albansk och har varit boende i Chameria sedan åtminstone 1200-talet. De tsameder som var ortodox kristna fick stanna kvar i Hellas emedans de som under det ottomanska styret konverterat till islam slängdes ut, vid en andra religioetnisk utrensning år 1944. 1953 gav den albanska regimen alla i exodus levande chamer albansk medborgarskap, med krav på integrering, men de kvarhåller vid sin etniska identitet samt faktiska status som flyktingar från sitt Chameria och önskar tillbaka sitt grekiska medborgarskap. Någon mindre gruppering har även skapat en militant frihetsrörelse för Chamerien.