Den plattektoniska modellens protohistoriker som i
skrift kan bevisas är den flamländske kartografen Abraham Ortelius som i slutet
av 1500-talet påpekade att de atlantiska kustlinjerna hos Afrika samt
Sydamerika passar ihop föreställandes sig att det varit en katastrof som fört
de tu isär ~ härvid kunde man även förklara Platons Atlantishistoria.
Under de kommande århundradena varo många
naturforskare inne på likartade tankar, fast utan att riktigt komma till skott
kring det och i början av 1900-talet framlade F. B. Taylor og H. B. Baker
nästan samtidigt, men oberoende av varandra, sina idéer om kontinenters
inbördes förskjutning. Taylor använde sig av detta tänkande för att förklara
hur jordens yngsta bergskedjebälten bildats, Baker använde överensstämmelsen
mellan dessa bälten på ömsesidiga sidor av Atlanten för att styrka sin hypotes.
Taylor och A. Wegener, som räknas som banbrytarna för
kontinentalförskjutningsteorin som framlades 1912, varo dock de första att mena
att kontinentalförskjutningen var en pågående process även gällande i nutiden,
och så gjort åtminstone under de senaste tvåhundra miljoner åren.
Företrädare för denna teori varo i minoritet i
forskningssamhället men det som kom att bryta motståndet var utvecklingen av
paleomagnetiska metoder under 1950-talet hvilka visade att det förekommit
relativa rörelser emellan Nordamerika och Europa. Om kontinenterna verkligen
drivits isär borde ju detta även på något sätt också ha satt sina spår i de
mellanliggande oceanbottnarna och man gjorde därför magnetometriska mätningar
över djuphavens bottnar, av dessa framgick det att bottnarnas bildning varit
förenade med horisontella rörelser.
1961 föreslog R. S. Dietz och H. H. Hess att
kontinentalförskjutningen kunde förklaras genom att kontinenterna rör sig som
följd av att oceanerna växer emellan dem, en process de kallade oceanbottenspridning.
Men för att inte tvingas mena att jordytan skulle öka i omfång genom
oceanbottenspridningen så antog man att den oceaniska jordskorpan förs ned i
mantlen vid djuphavsgravarna i subduktionszoner. Som en konsekvens av denna tes
framstod kontinenterna som passiva delar av jordskorpan hvilka tvingas isär
eller tillsammans av en geologisk sett kortlivad oceanisk jordskorpa, detta
synsätt födde tanken kring stela litosfäriska plattor och därmed blev begreppet
kontinentalförskjutning icke längre relevant då kontinenterna enbart äro delar
av de litosfäriska plattorna.
Hypotesen om oceanbottenspridningen stärktes 1963
genom F. J. Vines och D. Matthews tolkning av de magnetiska linjemönster som
finns på havsbottnarna, hvilka har bildats genom att den lava som tränger upp
vid de mittoceaniska ryggarna vid kristallisationen har påverkats av det då
rådande geomagnetiska fältet, efterhand som detta fält ändrat riktning har
lavor av olika ålder magnetiserats med olika polaritet, d.v.s. fått olika
magnetisk riktning.
Plattorna ligger på astenosfären och påverkar
varandra vid plattgränserna, varvid det uppstår jordbävningar och vulkanisk
aktivitet - plattornas gränser kan därför följas utmed de jordbävningsintensiva
zoner på jordytan som utmärks av aktiv bergskedje- ø öbågebildning, samt utmed
de mittoceanska ryggarna ~ den fasta jordytan äro uppdelad i sju större samt
flera mindre plattformationer.
Den mekanism som driver plattorna i deras rörelser
har antagits vara konvektionsströmmar hvilka omfattar hela mantlen, där
strömmarna är i kontakt med litosfären släpar strömmarna med sig denna. En
annan hypotes är att litosfären är toppen av konvektionssystemet och att
plattorna i så fall rör sig som svar på de krafter som verkar på deras kanter,
sålunda skulle plattor drivas isär när det heta mantelmaterialet tränger in i
en spridningszon, inom en subduktionszon skulle då den nedåtglidande
litosfäriska plattan på grund utav sin högre densitet, relativt den övre
mantlen, sjunka i mantlen och dra med sig resten av plattan.
Vid kollision emellan oceanisk och kontinental
litosfär kommer den oceaniska, till följd utav sin högre densitet, att föras
ned under den kontinentala längs ett smalt bälte - ett sådant bälte går under
benämningen subduktionszon eller neddykningszon. Ett exempel på
ett sådant fenomen är nazcaplattan, som är av oceanisk karaktär, och tvingas gå
under den sydamerikanska diton. När en platta tvingas ned under en annan leder
detta ävenså till att sediment på havsbottnen och på kontinentalsocklen pressas
samman ovanför subduktionszonen. På havssidan av neddykningszonen bildas en
djuphavsgrav, till exempel Peru-Chilegraven, hvilka äro de djupaste
havsbottnarna kan alstra. När den oceaniska litosfären pressas ned i zonen
värms den upp av den högre temperaturen i mantlen och börjar således smälta
till magma, magman tränger då upp givandes tillsammans med de sammanpressade
sedimenten upphov till en bergskedja, exempelvis då Anderna med dess
vulkankedja, som bildar en kontinental vulkanbåge.
Vid ocean-oceanisk-litosfärisk kollision, som den
emellan den filippinska och stillahavsplattan, tvingas trots lika densitet den
ena under den andra i en subduktionszon och processen är likstående den ovan
föreskrivna och för exemplet blir det att den uppstigande magman byggt upp
vulkaner som tillsammans bildar långa öbågar, som fallet Marianerna, og även
här blir det en djuphavsgrav, såleda Marianergraven.
Vid kollision av en kontinental litosfärsplatta och
en platta bestående av både oceanisk som kontinental litosfär kunno de tu
kontinentala litosfärsavsnitten till slut kollidera med varandra om den
oceaniska delen förloras i neddykningszonen - detta är exempelvis fallet där
den eurasiska plattan möter den indisk-australiska där plattorna pressas et
svetsas samman, varvid en bergskejda bildas, varhän Himalaya når skyn.
~
Nessun commento:
Posta un commento