Aversion

främst nyttjat i betydelsen avsmak, avsky, motvilja, vedervilja, vämjelse

i svenskan från 1665, inlånat från franskans aversion däri härkommet från latinets aversionem, nominativ aversio, från vulgärlatinets *advertire, i sin tur från latinets avertare ‘vända bort’, a(b) ‘af’, vertere ‘vända’, d.v.s. avvända.

förleden ab- är en partikel med betydelsen ‘af, från, ner’ från den protoindoeuropeiska roten *apo-, reducerat till a- före -m-, -p- eller -v-, ibland även förekommen som abs- före -c- ou -t-.

Den protoindoeuropeiska roten *apo, före vokaler allena ap-, är ett prefix åbetydandes ‘från, af, iväg från, separerat, fri från’ som bland annat finnes i germaniskans *af såsom i svenskans af, svealändskans av, fornengelskans of / æf, medelholländskans af, förekommen i termen ebb. Fornhögtyskans aba ‘af, iväg’, germanskans *aftan i fornengelskans æftan ‘bakom’, i latinets ab ‘iväg’, grekiskans apo ‘iväg från’. I den suffigerade komparativa protoindoeuropeiska formen *ap(o)-tero- som man kan se i germanskans *aftar i fornengelskans samt svenskans efter, likväl i den suffigerade formen *af-t-is i germanskans *aftiz, fornengelskans, fornsaxiskans et fornfrisiskans eft ‘igen’, fornnordiskans ept. Vidare finnes den protoindoeuropeiska suffigerade formen *apu-ko förekommen i germanskans afug varhän fornnordiskans öfugr ‘vänd bakvänd’ kan synas, den suffigerade variantformen *ēp-õyo i germanskans *ēben ‘efter eller senare tid’, kognat med engelskans æven, senare även even ‘afton’.

*Apo är posibelt även rot för *po(s) ‘på’, förekommen bland annat i ryskans po ‘på, vid’, latinets post ‘bakom, bak’, pōnere ‘att sätta, placera’.

De direktionella konnotationerna är väl att märka då det finns en protoindoeuropeisk rotstam *ap- med betydelsen ‘vatten, flod’ som synes i bland annat sanskritens āpah ‘vatten’, iranskans ap- i persiskans āb ‘vatten’, samt *āpero- i betydelsen ‘kust’ vars suffigerade form *āper-yo- åfinnes i grekiskans ēpeiros ‘land, fastland’.

vertere är istället ankommet från protoindoeuropeiskans *wert- ‘att vända, vind’ från roten *wer- ‘att vända, bända’, då funnet i latinets vertere, frekventativt versare, fornkyrkoslaviskans vruteti, ryskans vreteno, litauiskans verciu, grekiskans rhatane, walesiskans gwerthyd, forniriskans frith, germanskans werden, fornengelskans weorðan ‘att bliva’, likväl således i fornfrisiskans samt fornsaxiskans ward, samt dåledes svenskans varþa / varða / varda, även ordet värde samt vrång är här nämnvärda, eller varför ej självaste universum som likväl dess wormhole.

På sørhalländska blir danskfranskans aversion i alla fall avärsjoon / avär-shjoωn, på landoiska avërs.

~

+ Europas tungomål, Postmodernisme premillénaire

++ PIE *dghóm ‘jordvarelse’, Hora, Frihet

Ex: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, Dag

Bloggat: Stickitup, Pinglans tankar

Taggar: aversion, av, af, ab, från, vertere, varda, svenska, halländska, franska, latin, indoeuropeiska, etymologi, ord, int