~
blodsligt nära
hägras man av
ådrorna dina
vid armarnas början
där på vänster sida
vill jag smaka
din huds fuktighet
låta den sälta munnen min
du fagra gudinna
som livsglädjen
så utlyser
av dina strålar
man så träffas
samt låter sig föras
bort i drömmarnas värld
till dig
din närhet
som man så önskar
så även för en kort stund
denna himmelska lund
likt en evighet i mig känns
en evighet som aldrig må gå
till ända
även om jag mer än gärna
även pussar rumpan din
ja hela din entitet
jag så åtrår
så att själen min så darrar
ja inte bara den
inför gudinna som är du
bara du
bara du så jag faller
inför
ja annat vore onaturligt
då du ej av denna världen är
så ej jag
därav jag vet
vilken respekt du så må hava
paradisiska skönhet
jag kan ej nog säga
jag kan ej med ord beskriva
hur full av åtrå jag så är
för din själs entitet
evighetens änditet
jag önskar bara
andas din luft
låta din aura
uppfylla mig
i euforins anda
först då
mår min ande väl
o kan andas ut
mitt hjärta sluts
bara du rör sig
inom dess väggar
vill du stanna där?
~
Taggar: åtrå, erotik, kärlek, förhållande, gudinna, ådra, närhet
5 commenti:
sagolikt vackert skrivet. det blir aldrig för mycket och aldrig för lite, utan bara en mycket perfekt balansgång av åtrå och närvaro, med ord som bränner varmt under hud. muy bonita/love carlita
En mycket vacker kärlekshyllning som vibrerar av lusta och åtrå. Ljuv läsning.
Dina kärleksdikter bär samma förlusteliga håvor till själen som dikterna i "tusen och en natt"..jag tror jag har nämnt det förut..men jag påtalar det igen..Bodilan
En helt underbar text som andas åtrå av det finaste kalibret, man låter sig hänföras, så att man nästan kan känna dessa läppar på huden, då är det bra och innerligt skönt skrivet ...
En "återuppstånden" skrivelse, tror jag bestämt, och som vid alla ord om själskärleken står läsaren hänförd inför den innerlighet med vilken orden är skrivna. Texten talar för sig själv.
Några rader blir en ny iakttagelse denna gång:
"då du ej av denna världen är
så ej jag"
Här känns det som om texten några hisnande sekunder rör vid ett djup som nog antyds även i andra skrivelser, men som fortfarande känns gåtfullt och endast kanske på ytan, eller i mycket allmänna begrepp, beskrivet. Om diktjaget känner sig ej vara av denna världen, vilken är då den dimension det känner sitt ursprung i? Detta är förvisso ingen ovanlig känsla inom poesin, men märk väl, att detta är en del av en poesi som dagligen mycket konkret och mycket upplyst rör sig runt i just denna världen. Inte alls en motsägelse, men en spännande kontrast, som än en gång visar vidden i din poesi.
Posta un commento