Sammantaget så finns det 600 000-1,5 miljoner talare av de sardiska språken - de flesta använder sig ehuru utav standarditalienska i vardagliga sammanhang, hvilket äro förödande för fortlevandet utav språken. Man använder främst standarditalienska i litterära, samt eduktionella, sammanhang - men ibland förekommer de inhemska språken, och sardiskan har funnits i skrift sedan åtminstone 1300-talet och nyttjas framåt över århundradena intill nutiden. Det är främst i de södra samt centrala delarna av ön som språken är vanligt talades, men en ökandes opinion talar för språken samtidigt som Italien börjat uppmärksamma sina språkliga minoriteter. Den sardinska regionen har uppmärksammat de olika språken och påtagit sig att skydda dem, tillsammans med till exempel katalanskan i Alghero, galluresiskan är skyddat på samma sätt som algheriskan. Under fascistperioden så förhöll det sig så att alla skulle tala ‘italienska’ och även namn italieniserades, men sardofilerna hade en liten utväg då de kunde hymma på den sardisklyriska Hymnu sardu som var Kungadömet Sardiniens, samt Piemontes, officiella nationalsång och då den var knuten till det savojanska kungahuset så kunde inte fascisterna förbjuda den, så det var bara att sjunga på. Många sardinier, samt kung Vittorio Emanuele III, sjöng denna hymn för att visa sitt motstånd mot den förda politiken.
Nessun commento:
Posta un commento