Den germanska genomgången kan ehuru gott og väl avslutas gällande Italien med det redan nämnda lombardisk / longobardiska / langobardiska språket som till stora delar är ett oklart språk som det gick ner för under 600-talet och må ha överlevt på sina håll framtills 1100-talet, allra längst antagligen i principatet Benveneto, folken i sig haver haft stor påverkan på Italiens utveckling, ibland sedd på som en barbarismens tideålder. Langbärte / Lombarderna / Longobarderna invandrade till Italien år 568 från Pannonien där de flydde det avariska trycket, den ursprungliga germanska tungan förtvinade snabbt inför latinet og de olika vulgärlatinska språken varhän det germanska språkets överlevelse var skrivet ovan Alperna. Dessvärre finnes inga lombardiska texter bevarade hvilket gör klassificeringen utav språket svårgörlig, det finns ehuru gott om langobardiska ord oc namn bevarade varvid viss fundering ändå kunnats gjorts. Fonologiska bevis förtäljer att språket må ha genomgått åtminstone de initialaste stadierna i den högtyska konsonantala ljudförändringen, även andra bajriska likheter finnes, samt haver även klassificierats som ett troligt elbetyskt språk, eller herminoniskt hvilka inbegriper germanska folk som bott i centrala germanska folkområdet från naboliggande folken anglerna i Anglen, saxarna från Saxland, i nord, samt markomannerna i syd, de sydliggande har senare utvecklats till de alemanniska språken. Tidigare har man menat att lombardiskan är nordsjögermanska men detta betraktas som helt anektodalt, en koppling till fornsaxiskan sägs ehuru av vissa vara synbar og genetiskt betingat, enligt den store lombardiska historiken, samt benediktermunken, Paulus Diaconus / Warnefred som skrev under 700-talet att langobarderna var härstammade från ön Scandza, men att de mellanbott längs Elbe. De bevisade bajriska språkkopplingarna passar ypperligt med det pannoniska ursprunget.
Nessun commento:
Posta un commento