Safter

 

jag skall fyllas av era safter

men min fallos får inte tömmas

~

 

Baskisk historik - Baskiens historia

 

Baskerna lämnades i stora drag ifred utav romarna då deras bosättningsområden ej såges på med intresse utav dem, hvilket bland annat yttrar sig i att det även finnes få inskriptioner från de historiskt baskiska provinserna. I vissa låglänta områden kunde ehuru baskisk og romersk kultur antingen beblanda sig med varandra eller leva sida vid sida. När Romarriket senare drogo sig tillbaka från baskiskt område under andra hälften av 200-talet så spred sig baskiskan på romanskans bekostnad. År 407 besegrade baskiska trupper, under romerskt befäl, alanerna, vandalerna og suevierna men år 418 erhullo visigoterna Aquitania og Tarraconensis som ett fögderi av romarna och redan från början hävdade visigoterna överförmynderi över baskerna, hvilket ehuru aldrig erkändes eller implementerades. Under århundradena efter den germanska invasionen kunde baskerna till og med utöka sina områden genom att föra krig mot franker i öster samt visigoter i väster. Baskerna bildade då troligen en unierad politisk organisation i bekämpandet av de nya härskarfolken som därmed icke tilläts behärska Baskien.

I övre Ebrodalen bildades till og med en baskisk-muslimsk stat under perioden 714-929, Banu Qasi, som hade andalusisk arabiska som officiellt tungomål, grundardynastin för staten var dessutom visigotisk till sin börd.

Det första bättre rekorderade baskiska kungadömet på baskiskt territorium tillkom under 900-talet när kungariket Navarra grundades, men det omfattade bara under ett trettiotal år under 1000-talet hela det euskariska territoriet. I kungariket Navarra erhöll baskiskan aldrig officiell status, till skillnad från de romanska språk, navarresiska og occitanska, som talades i området. Under denna tid finnes heller nästan inget baskiskt material att gå efter, utan bara olika person- og ortsnamn, glosor samt en och annan baskisk mening som blivit inklämd i en romansk eller latinsk text. Till Kastilien övergick provinserna Vizcaya, Álava og Guipúzcoa under 1200-talet, men de bibehöllo sitt självstyre samt sina speciella rättigheter, fueros, hvilka bland annat inneburo befrielse från skatt till kronan, förutom frivillig sådan, samt krigstjänstgöring utanför den egna provinsens territorium.

De spanska kungarna var sedan i århundraden tvungna att svära respekt av dessa vid tronbestigningen - de franska områdena hamnade under den franska kronan under likvärdiga förespeglingar efter hundraårskrigets slut 1453. De södra delarna utav Navarra erövrades av Kastilien 1516, emedans de norra tillföllo Frankrike 1589 - det baskiska självstyret og dess fors generaux försvann i Frankrike genom den franska revolutionen och i Spanien försvann det efter det sista carlistkriget 1876 som just hade sitt epicentrum i Baskien, men carlisterna avgick som förlorare gentemot centralregimen. Detta ledde till ett omfattande förtryck i Baskien som därmed påföljdes av stor emigration till främst Latinamerika.

Att baskerna före det senare förtrycket tillerkändes vissa rättigheter i de baskiska områden skall ehuru ej tas som att de icke diskriminerades språkligt, ty kastiljanskan, samt franskan i norr, var de totalt dominerande språken. I Bizcaya vet man att man i början av 1600-talet ej fick väljas om man inte kunde kastiljanska, detsamma gällde i Álava enligt ett dokument från 1682. Italienska resenärer under 1500-talet berättar att det var kastilianskan som var den dominanta tungan i den álavesiska huvudstaden Vitoria / Gasteiz. Under 1700-talet centraliserades även det kastilianska styret, hvilket ledde till att allena kastilianska fick brukas i Katalonien som Aragónien og snart så bleve så fallet även i Baskien. Detta ledde bland annat till att baskiskan för det första minskade sitt geografiska utbredningsområde i exempelvis Navarra og Álava, men desto viktigare är den sociala nedgradering språket genomlevde, hvilket gjorde att språket snabbt förlorade position i städerna, før exempel i Bilbo et Pamplona / Iruña.

Denna delvist framtvingade tillbakagång födde en intellektuell rörelse för beskyddandet utav det baskiska språket ock den baskiska kulturen, rörelsens epicentra låg i Gipuzkoa samt leddes av den lilla kvarvarande kulturella eliten i det området, hvilka främst var jesuiter, bland hvilka bland andra jesuiten Manuel de Larramendi bör nämnas som osså var professor vid universitetet i Salamanca samt författare av flere viktiga böcker om det baskiska språket, en senare förkämpe för baskiskan var den redan tidigare nämnda prinsen Bonaparte. Bonaparte som gjorde en detaljerad karta över de sju baskiska provinserna, Carte des sept provinces basques från 1863, som utmärkte de dialektala gränserna emellan de baskiska målen. Han poängterade även att baskiskan nästan försvunnit helt i Álava, förutöver några få städer vid gränserna till Bizcaya og Gipuzkoa där språket i liten grad fanns i livet, i Navarra hade språket försvunnit helt i ett stort område söder om Pamplona / Iruña, i Vizcaya talades språket inte väster om Bilbo og i de nordliga provinserna på fransk sida hade baskiskan förlorat i social prestige, men bibehållit sina geografiska områden. Detta lämnade bara Gipuzkoa och till större delen Bizcaya i god vigör. Efter det sista carlistkriget ändrades även den språkliga sammansättningen i dessa regioner när en kraftfull industrialisering kom igång med medföljande stor romansk invandring hvilka ej funno något större intresse i det underliga baskiska språket, man räknar med att runt 50-60 % av arbetarna äro av inflyttad romansk börd. Detta var ju även under en tid då det baskiska fuerossystemet förpassades till historien hvilket skapade illsämja hos baskerna. Det ideliga förtrycket av baskerna samt baskiskan skapade den rättfärdiga baskiska nationalismen som förespråkade en frigörelse från Spanien, eller åtminstone självstyre enligt fueros. Den baskiska frihetskänslan har även påverkat andra områden i världen, nämnvärd är bland andra frihetsträvaren Simon de Bolivar som var av baskisk stam, detsamma gäller jesuitordens grundare Ignatius af Loyola.

Den baskiska nationalismen haver givetvis nyttjat språket i sin kamp för det unicum som det är, den nationalistiska ideologin drevs till slut att bedriva häxjakt på alla utländska element eller influenser i baskiskan, även syntax, litterära traditioner, ord och till og med egennamn finge ändras för att vara passande i den stenhårda homogeniseringshysteri som drabbat alltför många under tidernas lopp i världshistorien. Homogeniseringssträvandena alstrade till slut ett helt nytt gemensamt tungomål förringandes existensen av flera århundradens skrivelser, detta artificiella språk förstods givetvis ej ens av baskiska monolingueller, men genom skolans påtvingade inlärning så skulle givetvis detta lilla problem överbryggas.

Det baskiska språket fick stort stöd i början av 1900-talet i form av publiceringen av en hel del studier samt grammatikor och 1918 så inrättades Eusko-Ikaskuntza, ‘Samfundet för baskiska studier’, ock Euskaltzaindia, hvilken är ‘Akademien för det baskiska språket’ som stöddes av de politiska institutionerna i de fyra söderliggande provinserna. Ambitionerna var att kodifiera ortografin, modernisera lexikalian samt standardisera språket där den sistnämnda konfliktfyllda frågan inte lyckades i första taget men ett unifierat språk lades ändock under beteckningen euskara batua fram år 1968. Man lyckades osså med att gå ifrån purifieringstendenserna, man förstodo att det viktigaste inte är att ta bort alla utländska element, hvilket inte hade gett speciellt mycket kvar, utan det viktiga ligger givetvis istället på att nativisera de utländska elementen i syfte att bevara språkets ethos, samtidigt som man naturligtvis bör försöka bevara den genuina ordstam som finns kvar. Man hade givetvis även ambitionen att skapa neologismer för moderna termer, till exempel inom teknik og dylika domäner, vissa sådana skapade ord har ehuru aldrig vunnit framgång hos varken det baskiska folklagret eller hos de som aktivt skriver på språket / språken, bland annat termen för ‘finländare’ ville lingvister ha till suomitar, bildat från finskans ‘Suomi’ (‘Finland’) plus baskiskans -tar som pekar på härkomst, men det har aldrig slagit ut det av hävd nyttjade finlandes.

Det går inte att särskilja baskisk politik, baskisk etnicitet från det baskiska språket som är ett unikum i Europa, utan språksläktingar någonstans, varandes en antik efterlämning från förindoeuropeisk tid, baskernas egna hävdansfyllda benämning utav sig själva är just även euskaldunak ‘baskiskspråkiga’, d.v.s. det är språket som är vägledandes för tillhörigheten, inte någon ras, nation, eller etnicitet. Det var först under 1800-talet som man skapade en term som var grundad på etnicitet, oavsett hvilket språk man talar, euskotar, plural euskotarrak.

Under det spanska inbördeskriget 1936 beviljades Euskadi autonomi og detta land skulle både få hava en egen författning, en regering, ett myntväsen, en flagga samt en militär. Dagen därpå, den 8 oktober, utropades således republiken Euzkadi i den baskiska staden Gernica / Guernica. Den hade ehuru ingen lång livslängd, den 26 april 1937 bombade tyskarna staden i ett rent terrorangrepp då staden inte innehöll något militärstrategiskt mål, angreppet kom att bli bevarat i minnet genom Picassos illustration. Under våren samt sommaren därefter fingo de baskiska styrkorna kämpa mot Franco, en kamp som var dem övermäktiga ock i oktober var de baskiska styrkorna tvungna att kapitulera helt och den baskiska regeringen gick härmed i exil till Barcelona. Franco bedrev klappjakt på allt som hade med baskiskan att beskaffa, bland annat fick språket inte talas utanför hemmets dörrar, baskiska inskrifter på gravstenar var tvungna att tas bort, baskiska territorium belades med extra höga skatter och tortyr var extensivt nyttjat i fängelserna, hvilket speciellt drabbade präster samt munkar eftersom den baskiska kyrkan var den enda i Spanien som gjorde motstånd mot Francoregimen. Runt 200 000 basker flydde, främst till Frankrike.

Under förbudstiden så hölls det baskiska skriftnyttjandet igång genom tidningar som trycktes i bland annat Labourd samt i Guatemala. Det var under denna Francos tid som språket snabbt minskade i Bizcaya, Gipuzkoa samt i den nordvästra delen av Navarra, under industrialiseringen, med stor romansk invandring, så bleve målet även till stora delar en landsortsföreteelse. Under 1950-talet, men speciellt under mitten av 1960-talet, uppluckrades förtrycket av baskerna samt det gentemot deras tungomål og en lärostol i baskiska inrättades till og med i Salamanca og man finge ånyo tala språket i vardagslivet, halvtidsskolor på språket tilläts.

Förtrycket satte ack sina spår ledandes sluteligen till att den baskiska nationalismen bleve allt mer radikal och Euskadi Ta Askatasuna, ‘Baskerlandet ock friheten’, bildades 1959 som en främst studentikos utbrytargrupp inom det passiva PNV, påbörjandes sin väpnade verksamhet fyra år därefter, hvilket ledde till att undantagstillstånd infördes 1968 i Baskien. Francos död 1975 innebar en vändning för den spanska politiken och en ny författning skulle komma till skott. I denna författning benämndes bara spanjorerna som en ‘nation’, emedans katalaner samt basker degenererades till ‘nationaliteter’, hvilket i sak ledde till att de baskiska nationalisterna uppmanade till bojkott av den folkomröstning som hölls om författningen, 47 procent av baskerna avstodo sedemera från att rösta, emedans 11 procent röstade emot den. En autonomiöverenskommelse i vagt formulerade termer skapade sedan en baskisk autonom region, hvilket 53 procent fann positivt i åtföljande folkomröstning, emedans 41 procent fortfarande avstod sin röst.

Från 1980 så haver Baskien återigen ett större självstyre, men man kan dock icke bilda den politiska enhet med navarrabaskerna som basknationalisterna vill. Baskien i detta sammanhang består utav Álava, Gipuzkoa samt Vizcaya og heter tillsammans País vasco emedans Navarra utgör en egen autonom region i hvilken endast en liten del av befolkningen numera är baskisktalande. En mycket stor del av baskerna förespråkar självstyre, men det äro ytterst få som vill få den genom den väpnade kamp som ETA, et alia, valt att föra - i speciellt en demokrati så finnes demokratiska vägar att välja och enbart genom civiliserade tillvägagångssätt kan man erhålla respekt samt vördnad ~ när det gäller de demokratiska vägarna så är det även Spanien som skall stå i skamvrån då de vägrar att gå med på en folkomröstning, hvilket måste anses vara förklämligt och det baskiska parlamentet borde genomföra en ändå. Dessutom så genomförde Spanien mordaktioner mot separatister under 1980-talet, hvilket givetvis ej en stat med ett rättsmedvetande ska göra, detta lär ju dessutom enbart öka den baskiska viljan att frånsäga sig den spanska överhögheten samtidigt som den spanska statens kritik mot ETA:s mordiska tillvägagångssätt urholkas då de själva nyttjar samma taktik. När en stat beter sig så finns inga andra val än att rösta, med sedel eller hand, för befrielse från statsförtrycket.

Det är även nämnvärt att framföra att även erkända partier i Baskien eftersträvar suveränitet, bland annat manifesterade man utrikespolitiskt självbestämmande när det baskiska parlamentet 1999 beslutade att svara positivt på en förfrågan från det kurdiska exilparlamentet huruvida de finge hålla nästa möte i Baskien - Spanien rasade og förstod icke att utrikespolitiskt självbestämmande egentligen är inrikespolitisk sådan, ty baskerna haver väl själva att besluta hvilka politiska kontakter de önskar hava så länge dessa beslut sker i demokratisk ordning. Man har dessutom skapat ett eget utrikesdepartement, öppnat en baskisk representation i alla spanska delegationer vid EU:s ministerråd och på de officiella byggnaderna i Baskien vajar esomoftast trenne olika fanor, givetvis den baskiska sedan den spanska samt till sist EU-fanan som man modifierat genom tillägg utav en stjärna som symbol för de nationer som ej äro statligt erkända.

ETA är ej en speciellt pacifistisk rörelse, men det hjälper föga att bekämpa terrorism med statligt förtryck, i synnerhet om terroristerna varandes frihetsträvare då ju deras kamp får en högre raison d’être vid varje statlig agering. En enkel logik som få statsmaktsmänniskor verkar förstå. Hursomhelst så har ju Katalonien visat vägen för hur allt större självbestämmande kan vinnas utan att spilla en massa blod hvilket baskiska politiker nu verkar ha förstått, desto bättre är att ETA utlyst att man permanent lagt ner sin väpnade kamp, antagligen väl medvetna att deras blodiga kamp många gånger gör mer skada än tvärtom även inom den baskiska opinionen som flera gånger om manifesterat sitt agg mot terrorismen. Den politiska kampen kan försegås på många sätt, till exempel så haver Spanien förbjudit nationalistpartiet Herri Batasuna att verka, hvilket ehuru ingen tar någon större notis om i Baskien där de fortsätter att representeras i det baskiska parlamentet, dylik olydnad gentemot den illegitima spanska makten bör fortsättas. Tingets talman har förkunnat att den madridska regeringen inget har att beskaffa med det interna politiska livet i Baskien, talmannen hotades givetvis med fängelsestraff hvilket dock skulle öka opinionen för hans sak. När han förhördes i högsta domstolen så vägrade han givetvis tala kastiljanska utan medhavde en egen tolk för översättning. Spaniens premiärminister ginge så långt i att hota att upphäva Baskiens autonoma status för att man inte ingripit mot Batasuna, ledaren för PNV svarade prompt att detta då får ske med vapenmakt annars sker det ej. Det såkallade moderata nationalistpartiet PNV, grundat 1890, är i form att genomdriva en folkomröstning om Baskiens lösgörning från Spanien – föga förvånande menar den madridiska regeringen att en sådan folkomröstning skulle vara illegitim, detta även om det är det baskiska folkvalda parlamentet som anordnar och understödjer den. Opinionsundersökningar visar att närmare 60 procent utav baskerna förespråkar en helt självständig stat, ännu fler önskar utökad autonomi, 15 procent anser att ETA’s medlemmar äro nationella idealister, emedans bara, eller hela, 6 procent anser att enda sättet att uppnå självständighet är via väpnad kamp. Denna baskiska vilja till självbestämmande har även 350 baskiska präster påpekat i en tidningsartikel, då skrivandes att ‘Madrids antidemokratiska hållning förnekade den fundamentala självbestämmanderätt för Baskien som en majoritet kräver’. Inte oväntat ledde detta, samt tre biskopars varnande ord om förbudet för Herri Batasuna, till en allvarlig diskrepans emellan kyrkan och den spanska juntan.

Baskerna behöver ehuru ej längre kämpa för självstyre inom autonomins ramar då man uppburo ganska vittgående självstyre, men kampen haver även kommit att gälla språket, inte dess politiska status utan hela dess överlevnad, ty alltför få basker kunno baskiska ock allt för lite baskiska sätts på pränt.

Angående kampen om språkets långsiktiga överlevnad så försöker man givetvis aktivt gå framåt i media och språkets roll i det offentliga livet stärks hela tiden, men det viktigaste är givetvis att få barn att lära sig språket för utan dem så läre språket förtvina på någon enstaka generation. Man har därför infört ett system med såväl baskiska samt kastiljanska som blandade skolor, de baskiska kallas ikastolas, och det finnes numera omkring 200 ikastolas där den främsta undervisningen sker på euskara - dessa baskiska privatskolor, med stort offentligt stöd, hava även uppkommit i områden där språket redan försvunnit och vi kunnom därför kanske se en revitalisering av tungomålet, men än så länge så är det allena 15 % av barnen som går i ikastolas; till detta skall givetvis läggas att även baskisk undervisning för vuxna, hvilkas skolor benämns euskaltegiak, har visat sig vara en framgång.

De som går i den ‘vanliga’ skolan blir i Baskien undervisad på kastilianska men i baskiska, hvilket knappast är varken föredömeligt eller tillräckligt om språket skall ha en bra grund att stå på, det ter sig självklart att baskiskan bör ha företräde, men inte nödvändigtvis hegemoni, i den offentliga skolan. Ett problem är ehuru att en del av ikastolaserna sägs ha övertagits av mer eller mindre extrema grupperingar varvid många föräldrar avbrutits barnens skolgång där.

Baskiskan verkar alltsomallt ehuruväl hålla på att återerövra den alldagliga domänen för en stor minoritet av befolkningen, 65 % av de över 65 år nyttjar språket alldagligt i hem og samhälle emedans det bara är 33 % som gör det i åldersgruppen 25-34, emedans det sedan börjar stegra igen då språket nyttjas alldagligt av 38 % av de som är emellan 16-24 år. Det finns numera även två baskiska TV-kanaler varav den ena är helt baskiskspråkig. Alla myndigheter eller andra officiella institutioner måste ha personal som behärskar språket.

Så länge motivationen hålles igång, samt språket intar skolundervisningen, samt kanske så småningom även blir ett erkänt officiellt språk inom EU-administrationen, så haver nog baskiskan en möjlighet att överleva såsom det gjort sedan preromersk et preindoeuropeisk tid. En egen stat hade varit det föredömeliga.

Det baskiska ordet för ‘skägg’ bizar verkar emellertid kvarleva i god vigör i bland annat svenskans bisarr, den spanska regimens beteende gentemot detta hävdansvunna språk får sägas vara högeligen bisarrt.

Gizon-emakume guztiak aske jaiotzen dira, duintasun eta eskubide berberak dituztela; eta ezaguera eta kontzientzia dutenez gero, elkarren artean senide legez jokatu beharra dute.

-Artikel 1, FN:s deklaration om de Mänskliga rättigheterna.





~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.