Mänskliga raser - Postmodernisme premillénaire XCIII

 

Utifrån biologisk synvinkel har begreppet ras ej särledes mycket på fötterna: “I själva verket är människosläktet ovanligt enhetligt i genetiskt avseende. Om två gorillor möts i Centralafrika är det sannolikt att deras arvsmassor skiljer sig mer från varandra än arvsmassan hos en eskimå skiljer sig från den hos en urinnevånare på Nya Guinea. Detta beror på att människosläktet är så ungt”, samt för att det genomgått flera genetiska flaskhalsar, och om man ändå vill påtala att det finns skillnader samt att dessa skulle vara någon slags grogrund för sådan här raspolitik så skall man icke rikta blickarna åt Europa utan hellre till subsahariska Afrika där den “största genetiska variationen inom människoarten finns”. “Förklaringen är återigen historisk: Den moderna människoarten upp­stod på denna kontinent, skillnaderna har hunnit utvecklas där. Ett relativt litet antal människor lämnade sitt ursprung och --- Eftersom alla de olika typer av människor, som lever utanför Afrika, har skiljts från varandra så nyligen har de inte hunnit utveckla några större genetiska skillnader sinsemellan”1) - men även om det skulle ha funnits större genetiska skillnader så gör ej detta så att rättfärdning sker för en politik som särskiljer emellan människor. Den moderna genetiska forskningen visar att den traditionella indelningen utav människosläktet i sju geografiska raser, d.v.s. negrider, kaukasoider, mongolider, sydasiatiska ursprungsfolk, indianer, australider og oceanier, allena kan svara för 6,3 % av hela den genetiska variationen inom världens befolkning. När man ytterligare indelade människosläktet i hela 170 lokala ‘raser’ så resulterade detta i ytterligare 8,3 % samvariation. Detta innebär att även om man delar in människosläktet i detta stora antal raser så finnes den genetiska variationen till över 85 % inom og ej emellan de så kallade raserna.2) Skulle alla människopopulationer utrotas förutöver en, så skulle runt tre fjärdedelar av hela mänsklighetens genetiska variation bibehållas.3) Skulle exempelvis endast svarta afrikaner finnas kvar skulle den mesta mänskliga variationen bibehållas, då den äro som störst där. Något taxonomiskt fog för begreppen ‘mänskliga raser’ åtfinnes således ej, alla kan även kopulera samt reproducera sig. I sådana fall hade vi även fingom särskilja på de människor som kan rulla sin tunga och de som ej behar denna finurliga egenskap, eller de som sätter vänstra tummen överst när de sätter ihop händerna, och de som sätter högra, eller den habsburgska läppen, är det frågan om en egen ras? Genetisk variation är det ju. De antropologer som ändock anser att det finnes något som vi kunnom kalla raser äro ofta överens om att de fenotypiska skillnaderna som kan anses åtfinnas äro resultatet av mångtusenåriga processer av mänsklig evolution men att några ‘rena raser’ ej finnes og så heller aldrig gjort inom homo sapiens.

Fotnoter:

1) Uddenberg, “Små genetiska skillnader emellan människor”, i SvD, 29 okt 1996:24.

2) Ovesen, “Raser”, i Nationalencyklopedin, 1994:577.

3) Pilbeam, “What makes us human?”, i Jones, et al eds, 1999:2.

~

Axat från boken Postmodernisme premillénaire.