De ‘raser’ som man ansåg vara värst i Europa var ej
oväntat, romer, slaver samt judar - den sistnämnda är extra intressant då
definitionen är av religiös art men applicerades på ‘etniciteten’, d.v.s. de
som trodde på judendomen, de som hade trott eller de som hade anfädrar som hade
trott. Denna judefobi kan enkelt utbytas mot islamofobi, eller arabofobi,
precis som judarna historiskt sätt är ett semitiskt folk, så ock är araberna.
Att rasmässigt detaljerat utskilja en grupp som bott i Europa under väldigt
lång tid är en omöjlig sak, speciellt med den rudimentära biologiska kunskap de
besutto. Intressant äro även att tyska nazibyråkrater undantogo en grupp judar
ifrån den ‘slutliga lösningen’. Karaimerna på Krim som skullo undslippa då
rasbyråkraterna ej ansågo, ehuru felaktigt, att dessa var riktiga judar utan
att de bara varo omvända khazarer, ssaren Otto
Ohlendorf som befann sig på Krim hade dock icke samma åsikt ock förintade
nästan alla utav dessa, samt förövrigt alla av Krims romska befolkning likväl.1)
Romerna äro også extra intressanta då de såväl dödades en masse men det
samtidigt som nazisterna ansåg att de varo pittoreska som de ‘arier’ som de
äro, man ville bland annat skapa speciella reservat för dessa - detta gjordes
förvisso, men det i koncentrationsläger.
Fotnot:
1) Ascherson, 1997:33, 40-41.
~
från boken Postmodernisme premillénaire
Nessun commento:
Posta un commento