venerdì 10 aprile 2020

Ihålig rasism hos nazisterna - Postmodernisme premillénaire XCII




 
De ‘raser’ som man ansåg vara värst i Europa var ej oväntat, romer, slaver samt judar - den sistnämnda är extra intressant då definitionen är av religiös art men applicerades på ‘etniciteten’, d.v.s. de som trodde på judendomen, de som hade trott eller de som hade anfädrar som hade trott. Denna judefobi kan enkelt utbytas mot islamofobi, eller arabofobi, precis som judarna historiskt sätt är ett semitiskt folk, så ock är araberna. Att rasmässigt detaljerat utskilja en grupp som bott i Europa under väldigt lång tid är en omöjlig sak, speciellt med den rudimentära biologiska kunskap de besutto. Intressant äro även att tyska nazibyråkrater undantogo en grupp judar ifrån den ‘slutliga lösningen’. Karaimerna på Krim som skullo undslippa då rasbyråkraterna ej ansågo, ehuru felaktigt, att dessa var riktiga judar utan att de bara varo omvända khazarer, ssaren Otto Ohlendorf som befann sig på Krim hade dock icke samma åsikt ock förintade nästan alla utav dessa, samt förövrigt alla av Krims romska befolkning likväl.1) Romerna äro også extra intressanta då de såväl dödades en masse men det samtidigt som nazisterna ansåg att de varo pittoreska som de ‘arier’ som de äro, man ville bland annat skapa speciella reservat för dessa - detta gjordes förvisso, men det i koncentrationsläger.





 



Fotnot:
1) Ascherson, 1997:33, 40-41.

~

 

Nessun commento: