Katharevousa og peloponnesiskans dimotikiska - Europas tungomål DCCLXXXIX

 

Om vi återgår till mer språkliga spörsmål så kom en inomhellenisk konflikt i dager under 1800-talet då de lärde samt adeln ville se den mer arkaiska formen av attisk-hellenska, emedan lokalbefolkningarna kämpade för sina varianter som oftast hade utvecklats under den bysantiska epoken. Böcker som gavs ut under epoken både i Hellas samt annorstädes använde sig oftast av ett hopkok av de olika varianterna med såväl folkliga såsom arkaiska inslag. De konservativa lärda ville använda sig av den klassiska attiskan och radera ut alla utomhellenska samt folkliga influenser, emedan en språklig ledare vid namn Adamántios Koraís (1748-1833) förespråkade de folkliga språken, men även han insisterade på att de utomhellenska influenserna skulle elimineras och tomrummet som skapades skulle fyllas med hjälp av klassiska ord eller nybildningar därav. Till saken hör ju även att en hel del utav de moderna utomhellenska orden som inlånats från västeuropeiska språk just har en klassiskgrekisk härkomst. Koraís själv var född i Smyrna men främst boende i Paris och därmed förespråkande utav klassiskgrekiska inlån som tagit sin väg genom historien via Frankrike. Hursomhelst så kallas denna gren för kathare’vousa eller ‘det rena språket’ og den vann så småningom tycke även hos attiskförespråkarna, men många ‘vulgära’ folkord byttes ut mot ‘finare’ arkaiska - det blev således en kompromiss där folkmålen anses ha vunnit mest, även om det givetvis fanns de som misstyckte mot denna vulgarisering utav det skrivna ordet. Men även talspråket genomgick en standardisering genom att den -hellenisk-jonisk-attisk-koine-peloponnesiska varianten erhöll hegemoni. Denna peloponnesiska var förståelig av i princip alla hellener då den ej innehöll de kretanska arkaismerna ock inte heller de nordhellenska avvikelserna som var svårförståeliga för den övriga befolkningen. Denna peloponnesiska kom att kallas dimotiki’, ‘det folkliga språket’, och hade redan vid frigörelsen fastslått sin position som ett överregionalt talspråk. Detta bäddade givetvis vägen för en konflikt då man hade ambitionen att skapa ett nationalspråk och inte två, hvilket ju blev fallet varmed kampen härmed fingo fortsätta. En av de främsta förespråkarna utav dimotikiskan och samtidigt en av förgrundsgestalterna för modern grekisk poesi var från Kretas italiensktalande aristokratiska befolkning, men belackade sig från att använda dels ord av mer lokal kretansk karaktär och italienska inlån i sin lingvistiska utarmning.

~

Axat från boken Europas tungomål.