Aromunskan og Aromunerna i Grekland - Europas tungomål DCCCII

 

De -italisk-romanska språken finns företrädda av det östromanska språket aromunska, även här kallat koutzovlachiska (se Albanien), som har 30 000-50 000 talare i främst de centrala delarna av Thessalien, men de assimileras i hög grad in i majoritetsspråket då de bland annat ganga i helleniska skolor og språket haver i likhet med de flesta andra minoritetsspråk som finnes representerade i Hellas ingen legal eller offentlig erkännelse. Vissa siffror gör gällande att de egentligen är i antalet en miljon, men det får man antagningsvis ta med en liten nypa salt. Det finns ehuru antagligen ett stort antal människor med aromunsk härkomst, men där språket höre till det förgångna. Många hellener menar att aromunerna egentligen är hellener, bara att de talar ett latinskhärlett språk, hvilket leder till att de försöker påvisa en så tidig bevisning som möjligt för dessas existens i tidig tid i Gãrtsie, aromunska för Grekland. Bland annat menar man att de armatoles som 167 f.kr. nämns som krigandes för grekisk självständighet skall ha varit dagens aromuniers förfäder - dock utan att förtälja var dessa sedan varit under de senaste millenierna. Vissa aromunska romantiska genealogier förtäljer även exakt hvilka romerska legioner de grekiska aromunerna direkt härstammar från. Aromunerna i Hellas har nästan alltid varit hellenofiler, deras religion är exempelvis främst hellenisk-ortodox og de deltogo även aktivt i den helleniska självständighetskampen - i nutida aromuninternationella sammanhang så vill de även att det helleniska alfabetet skall användas, emedan andra aromuner anser det vara mer naturligt att använda det latinska. Denna uttalade hellenofili fick de ehuru inget tack för då helleniska nationalister brände ned aromunska byar under tumultet från 1890-talet fram tills 1914. Efter Balkankrigen så erkände man ehuruväl vlacherna som en etnisk minoritet, varvid hellenerna förpliktade sig att tillåta kutzovlakiska skolor ock kyrkor. I Lausannefördraget från 1923 nämner man att det finnes emellan 150 000-200 000 aromuner i Hellas, men enligt den folkräkning som genomfördes 1935 fanns det dock bara 19 703 stycken, men siffrorna är naturligtvis missvisande och man räknade alla som kunde grekiska som greker. Under det andra Europakriget under 1900-talet tog en aromun, Alcibiades Diamandi, saken i egna händer och försökte bilda ett eget furstedöme i Pindusbergen där han själv upphöjde sig till prins. De ställde sig sedan till Italiens förfogande och bildade en egen ‘romersk legion’. Efter krigets slut har det gått nedåt för aromunerna i Hellas då många flyttat från sina traditionella bosättningsområden och in till städerna samt där integrerats med den hellenska befolkningen. Flytten till städerna var ej alltid frivillig, utan krigsåren som följde det stora kriget innebar en tvångsurbanisering från vissa områden. Under den grekiska militärdiktaturen förbjöds aromuniskan och den som talade det offentligt hade fängelspåbackning att vänta, men situationen haver nu efter denna epok blivit bättre då hellenerna icke längre anser att aromunerna utgör något hot mot Hellas. Det finns många aromunska föreningar, men den officiella linjen är ehuru fortfarande att aromunskan, detta latinets avkomling med en första grammatika skriven 1797, är en hellenisk dialekt - hur de nu kan få det till det. Anledningen till detta är att grekerna vägrar erkänna språkliga minoriteter. Enbart de äldre äro numera monolingua, medan de yngre havo sin aromunska identitet på det klara, men allt som oftast utan en språklig uppbackning. De grekiska aromunerna bor således främst i bergsområden med Pindosbergen som sitt centrum, de finnes även i olika orter i Thessalien samt vid berget Olympos och deras pindosiska huvudort är Aminciu, eller Metsovo enligt kartan, där aromunskan är det gängse språket. Orten har inte på samma sätt som sin omgivning drabbats utav utflytt och stagnation, bland annat tack vare den aromunska baronen Tossizzas samt den aromunsk-grekiska ministern Averoffs förtjänst, hvilka skapat en stiftelse som haft en positiv inverkan på näringslivet i staden. Den grekiska aromunen Averoff, som varit ömsom utrikes- og försvarsminister, brinner ehuru ej i övrigt för den aromunska frågan och vart inte speciellt glad, tillsammans med övrig regim, åt att EG under slutet av 1980-talet sände en tillspörjan till Aten om hur man egentligen behandlade aromunerna, en impuls EG:s byrå för mindre språk erhållit från aromuner som bodde i Tyskland. Europarådet beslutade, mot Hellas ogillande, att ge aromunskan ställning som ett skyddat minoritetspråk i Grekland, hvilket dock ogillades inte bara utav grekerna utan även de hellenofiliska aromunerna som är samlade i över tvåhundra föreningar i paraplyorganisationen ‘Den panhellenska unionen av vlachiska kulturföreningar’ som har säte i Thessaloniki. Ingen av dessa föreningar uppbär ett aromunskt namn eller publicerar någonting på språket, inte ens i kalendrar eller dylikt, utan är enkom inriktade på att bibehålla aromunska folkseder, exempelvis olika danser. Språket kan förväl numera läsas på univeritetsnivå i Thessaloniki, men åtfinns fortfarande ej i de lägre skolorna och detta hjälper således föga för språkets bevarelse. Att språkets existens erkänns, i och med universitetskursen, innebär ehuru ej att landet har accepterat sin minoritet, hvilket Sotiris Bletsas fick erfara år 2001, ett anno horibilis för aromunernas språkrättigheter. Sotiris som var medlem i ‘Sällskapet för vlachisk kultur i Aten’ ansågs av en grekisk domstol ha spridit felaktig information enligt en lagparagraf från 1919 och dömdes till femton månaders fängelse. Det han gjorde var att under en aromunsk festival distribuera en karta som ritats av Europeiska byrån för mindre använda språk, där aromunskan var angivet som ett minoritetsspråk i Grekland, samt lögnaktligen hävdat att det även fanns andra undertryckta minoritetsspråk i landet, däribland pomakiska, turkiska, slavomakedonska samt albanska. Tack o lov så nullifierades den horribla og infantila domen av högre instans, men det kan ändå illustrera huru samhällsklimatet är för aromunerna samt övriga minoriteter. Detta även om Athenagoras den förste, den grekisk-ortodoxe patriarken av Konstantinopel som dog 1972, mer än gärna parlerade på sitt aromunska språk inom den offentliga domänen. Han var nog ehuruväl svårare att tukta.

~

Axat från boken Europas tungomål.