De -italisk-romanska
språken finns företrädda av det östromanska språket aromunska, även här
kallat koutzovlachiska
(se Albanien), som har 30 000-50
000 talare i främst de centrala delarna av Thessalien, men de assimileras i hög
grad in i majoritetsspråket då de bland annat ganga i helleniska skolor og
språket haver i likhet med de flesta andra minoritetsspråk som finnes
representerade i Hellas ingen legal eller offentlig erkännelse. Vissa siffror
gör gällande att de egentligen är i antalet en miljon, men det får man
antagningsvis ta med en liten nypa salt. Det finns ehuru antagligen ett stort antal
människor med aromunsk härkomst, men där språket höre till det förgångna. Många
hellener menar att aromunerna egentligen är hellener, bara att de talar ett
latinskhärlett språk, hvilket leder till att de försöker påvisa en så tidig
bevisning som möjligt för dessas existens i tidig tid i Gãrtsie,
aromunska för Grekland. Bland annat menar man att de armatoles som 167
f.kr. nämns som krigandes för grekisk självständighet skall ha varit dagens
aromuniers förfäder - dock utan att förtälja var dessa sedan varit under de
senaste millenierna. Vissa aromunska romantiska genealogier förtäljer även
exakt hvilka romerska legioner de grekiska aromunerna direkt härstammar från.
Aromunerna i Hellas har nästan alltid varit hellenofiler, deras religion är
exempelvis främst hellenisk-ortodox og de deltogo även aktivt i den helleniska
självständighetskampen - i nutida aromuninternationella sammanhang så vill de
även att det helleniska alfabetet skall användas, emedan andra aromuner anser
det vara mer naturligt att använda det latinska. Denna uttalade hellenofili
fick de ehuru inget tack för då helleniska nationalister brände ned aromunska
byar under tumultet från 1890-talet fram tills 1914. Efter Balkankrigen så
erkände man ehuruväl vlacherna som en etnisk minoritet, varvid hellenerna
förpliktade sig att tillåta kutzovlakiska skolor ock kyrkor. I
Lausannefördraget från 1923 nämner man att det finnes emellan 150 000-200 000
aromuner i Hellas, men enligt den folkräkning som genomfördes 1935 fanns det
dock bara 19 703 stycken, men siffrorna är naturligtvis missvisande och man
räknade alla som kunde grekiska som greker. Under det andra Europakriget under
1900-talet tog en aromun, Alcibiades Diamandi, saken i egna händer och försökte
bilda ett eget furstedöme i Pindusbergen där han själv upphöjde sig till prins.
De ställde sig sedan till Italiens förfogande och bildade en egen ‘romersk
legion’. Efter krigets slut har det gått nedåt för aromunerna i Hellas då många
flyttat från sina traditionella bosättningsområden och in till städerna samt
där integrerats med den hellenska befolkningen. Flytten till städerna var ej
alltid frivillig, utan krigsåren som följde det stora kriget innebar en
tvångsurbanisering från vissa områden. Under den grekiska militärdiktaturen
förbjöds aromuniskan och den som talade det offentligt hade fängelspåbackning
att vänta, men situationen haver nu efter denna epok blivit bättre då
hellenerna icke längre anser att aromunerna utgör något hot mot Hellas. Det
finns många aromunska föreningar, men den officiella linjen är ehuru
fortfarande att aromunskan, detta latinets avkomling med en första grammatika
skriven 1797, är en hellenisk dialekt - hur de nu kan få det till det.
Anledningen till detta är att grekerna vägrar erkänna språkliga minoriteter.
Enbart de äldre äro numera monolingua, medan de yngre havo sin aromunska
identitet på det klara, men allt som oftast utan en språklig uppbackning. De
grekiska aromunerna bor således främst i bergsområden med Pindosbergen som sitt
centrum, de finnes även i olika orter i Thessalien samt vid berget Olympos och
deras pindosiska huvudort är Aminciu, eller Metsovo enligt kartan, där
aromunskan är det gängse språket. Orten har inte på samma sätt som sin
omgivning drabbats utav utflytt och stagnation, bland annat tack vare den aromunska
baronen Tossizzas samt den aromunsk-grekiska ministern Averoffs förtjänst,
hvilka skapat en stiftelse som haft en positiv inverkan på näringslivet i
staden. Den grekiska aromunen Averoff, som varit ömsom utrikes- og
försvarsminister, brinner ehuru ej i övrigt för den aromunska frågan och vart
inte speciellt glad, tillsammans med övrig regim, åt att EG under slutet av
1980-talet sände en tillspörjan till Aten om hur man egentligen behandlade
aromunerna, en impuls EG:s byrå för mindre språk erhållit från aromuner som
bodde i Tyskland. Europarådet beslutade, mot Hellas ogillande, att ge
aromunskan ställning som ett skyddat minoritetspråk i Grekland, hvilket dock
ogillades inte bara utav grekerna utan även de hellenofiliska aromunerna som är
samlade i över tvåhundra föreningar i paraplyorganisationen ‘Den panhellenska unionen
av vlachiska kulturföreningar’ som har säte i Thessaloniki. Ingen av dessa
föreningar uppbär ett aromunskt namn eller publicerar någonting på språket,
inte ens i kalendrar eller dylikt, utan är enkom inriktade på att bibehålla
aromunska folkseder, exempelvis olika danser. Språket kan förväl numera läsas
på univeritetsnivå i Thessaloniki, men åtfinns fortfarande ej i de lägre
skolorna och detta hjälper således föga för språkets bevarelse. Att språkets
existens erkänns, i och med universitetskursen, innebär ehuru ej att landet har
accepterat sin minoritet, hvilket Sotiris Bletsas fick erfara år 2001, ett anno
horibilis för aromunernas språkrättigheter. Sotiris som var medlem i ‘Sällskapet
för vlachisk kultur i Aten’ ansågs av en grekisk domstol ha spridit felaktig
information enligt en lagparagraf från 1919 och dömdes till femton månaders
fängelse. Det han gjorde var att under en aromunsk festival distribuera en
karta som ritats av Europeiska byrån för mindre använda språk, där aromunskan
var angivet som ett minoritetsspråk i Grekland, samt lögnaktligen hävdat att
det även fanns andra undertryckta minoritetsspråk i landet, däribland
pomakiska, turkiska, slavomakedonska samt albanska. Tack o lov så nullifierades
den horribla og infantila domen av högre instans, men det kan ändå illustrera
huru samhällsklimatet är för aromunerna samt övriga minoriteter. Detta även om
Athenagoras den förste, den grekisk-ortodoxe patriarken av Konstantinopel som
dog 1972, mer än gärna parlerade på sitt aromunska språk inom den offentliga
domänen. Han var nog ehuruväl svårare att tukta.
~
