Aromunerna i Grekland - Arumäner - Armâñji

 

Aromunerna är ett balkanskt östromanskt folk som är talandes språket aromunska, men som går under många namn, i Grekland även derrogativt benämnda såsom koutzovlachiska, hältande vlacher. De är lite av ett historiskt mysterium.

I Grekland talas aromuniska utav omkring 30 000-50 000 talare i främst de centrala delarna av Thessalien, men de assimileras i hög grad in i majoritetsspråket då de bland annat ganga i helleniska skolor og språket haver i likhet med de flesta andra minoritetsspråk som finnes representerade i Hellas ingen legal eller offentlig erkännelse. Vissa siffror gör gällande att de egentligen är i antalet en miljon, men det får man antagningsvis ta med en liten nypa salt.

Det finns ehuru antagligen ett stort antal människor med aromunsk härkomst, men där språket höre till det förgångna. Många hellener menar att aromunerna egentligen är hellener, bara att de talar ett latinskhärlett språk, hvilket leder till att de försöker påvisa en så tidig bevisning som möjligt för dessas existens i tidig tid i Gãrtsie, aromunska för Grekland. Bland annat menar man att de armatoles som 167 f.kr. nämns som krigandes för grekisk självständighet skall ha varit dagens aromuniers förfäder - dock utan att förtälja var dessa sedan varit under de senaste millenierna. Vissa aromunska romantiska genealogier förtäljer även exakt hvilka romerska legioner de grekiska aromunerna direkt härstammar från, romantiskt kan tyckas, men ändå, mer sanningsliggandes än den grekiska armatolestesen.

Arumänerna är en utav Europas intressanta minoriteter og finnes existenta i flertalig grad i Grekland, i Albanien, Makedonien, samt likväl utspridt på annat håll på Balkan, det är bara i Makedonien folket är erkända som en minoritet. Det folk eller språk man esomoftast avser när man talar om aromänska / aromunska är de italisk-latinskspråkligt härkomna östromansk-taliga aromunerna, eller aromunska som finnes i antal om omkring 60 000-200 000 talare av språket, totalt sätt, antalet totala talare äro ehuru högst osäkert och vissa vill istället ha det till hela 1,5 miljoner, eller 2,5, men det är antagligen högst överdrivna siffror. Minoritetsspråkens talarantal är nästan alltid osäkra och politiskt känsligt i Balkanområdet, som på många håll, men antalet aromuner har nyligen beräknats, av en engelsk akademiker, till att varandes cirka 200 000 i bara Albanien, men hur många av dessa som sedan pratar aromunska är oklart, då han även inkluderat de som definierat sig som aromuner även om de inte längre talar språket, det är alltså snarare en etnisk beräkning, någon uppgift når upp till 4 miljoner för dem. Grekland brukar annars utlysas som det land med flest aromuner inom sina gränser, då där finnes emellan 30 000-50 000.

Den häri försvenskade beteckningen ‘aromuner’ är den som de själva som oftast använder men det finnes även andra namn på dem, såsom makedo-rumäner, vlach, koutzovlacher, canitsarer, gogë eller turkoshak. Självbeteckningen på folket är oftast armãnji, armin eller rrãmãnji, alla givetvis härstammandes från latinets ‘romanus’. Då aromunska talare äro geografiskt splittrade på ofta små enklaver utöver Sydbalkan så delas de även ofta in utefter geografisk tillhörighet, det finns således pindier i Pindusbergen, gramustier vid Gramosbergen, muzachier från Muzachia, farsherots från Pharsala, moscopolitaner från Moscopole, og så vidare.

Ordet vlach har tydts av många men de mest frekventa teorierna kring ordets betydelse är att ordet kan härröras från latinets fellacus med betydelsen ‘bofast bonde’, en annan teori menar att vlach är en vidareutveckling av germanskans gamla ord för ‘främling’, hvilket var welsch, eller varför inte låta sig härstamma från den galliska stammen Volcae. Aromunerna själva vill ehuru helst ej använda sig av beteckningen vlach, då det helleniska ordet Βλάχος kan ha just betydelsen ‘fåraherde’, hvilket de inte gillar då det ger associationer till andra folk i området, men detta är då främst gällande i Hellas. Vlach har även på vissa håll använts som synonym för bandit.

De basala numeralerna är unu, fem. una, doi, trei, patru, tinti, sase, sapte, optu, noaua / noao / nao og date. Olika skriftspråk har utvecklats för olika varianter av språken och man har då främst nyttjat det latinska alfabetet, men även det hellasiska har använts utav främst aromuner i Grekland. Albanerna kallar aromunerna för rëmënj eller i pluralis rëmër, den äldsta inskriptionen på aromunska som har hittats hittades 1950 i just Albanien och härrör från 1731. I Bulgarien författades en aromunsk grammatika genom Bojadischis försorg anno 1813, hvilken behandlar språket precis som om det rörde sig om ett centraleuropeiskt lingua franca, men det var ej den första aromunska grammatikbok som skrevs utan det var en hellensk aromun som stod för den bedriften, med det grekiska alfabetet därledes, då den poznaniska prästen Constantin Oukontas 1797 författade en sådan samt publicerade sig i Wien.

Vissa - främst rumäner - definierar tungomålet som en dialekt av rumänskan, men sådan syn giver ingalunda en sanningsenlig bild av detta distinkta mål som ej till sin fullo är ömsesidigt förståeligt med rumänska, som det enligt en teori bröt med emellan 500-1000-talen. Klart står även att aromunskan ej emottagit alls så många slaviska inlån som rumänskan gjort, men istället så har man en hel del grekiskhärledda ord. Aromunskan betecknas även som ett mer arkaiskt språk jämfört med rumänskan, hvilket borde vara nog för att vinna romanisternas intresse, med tanke på att redan rumänskan ses med intresse på grund utav dess delvisa arkaism. En annan teori förespråkar att tungomålen og folket är komna direkt från romartiden och inte alls är knutet till rumänskan, förutöver att de båda är östromanska samt varit i kontakt med varandra. Hursomhaver, så är aromunskan strukturellt särskild från rumänskan men det är i likhet med rumänskan ett östromanskt tungomål, hvilket ehuru genom tiderna blivit rejält influerat av helleniskan.

Antalet talare av aromunskan är i nedgående och hela språket karaktäriseras som hotat bland annat med anledning utav folkets traditionellt nomadiserande liv og geografiska splittring utan en nationalstat som beskyddar språket, utan som snarare ofta aktivt eller passivt försöker förgöra språket - förutom Makedonien som slagit om på en mer positivare linje på senare år. Språket finnes även i Sverige, ity i slutet utav 1960-talet så utvandrade emellan 1500-2000 aromuner till södra Sverige där de främst bosatt sig i Helsingborg.

Den aromunska självidentiteten har ehuruväl nu delvis återuppväckts från den balkanska koman och man har bland annat återuppväckt den aromunska liturgin, liturghier armînesc, som i vår vetskap skapades under 1700-talet. När ett ord fattas det aromunska språket så hämtar man ibland artificiellt in ett lånord ifrån rumänskan som man ju delar den östromanska grenen med. Detta sistnämnda är givetvis speciellt gällande den prorumänska grenen utav de aromunska rörelserna, emedans de progrekiska ser sig som romaniserade hellener varhän det hellre inhämtas influenser därifrån, om de nu överhuvudtaget talar aromuniska. De aromuner som nått högre rang i det albanska riket tenderar att ej heller de bry sig om någon aromunsk fråga, utan de proklamerar kanske istället att det är en etnisk identitet av ringa dignitet då aromunerna ändock säges härstammar från illyrierna, i likhet med albanerna, med skillnaden att de blivit romaniserade och att en assimilering med den albanska befolkningen således är att återvända till ursprunget.

Företrädare för folkgruppen menar att aromunerna är en äldre folkgrupp som skall ha innebott Balkan, eller Balcanj, under en längre period än de flesta andra folk i området, de menar bland annat att de härstammar direkt från thrakerna - vissa få menar även att en thrakisk-illyrisk fonologisk influens kan skönjas i språket. Redan vissa byzantiska källor benämner dem som varandes utav thrakisk härstamning, hvilket ger idén viss bäring. En annan mera vanlig, men ej trovärdig, teori är att de härstammar från de tvenne rumänska etniciteter caraner oc ungureaner som skolat ha undflytt ett politiskt förtryck i Valakiet under 1600-talet. Förespråkarna för denna sistnämnda tes menar givetvis att aromunskan enbart är en rumänsk dialekt, men de som mer utförligt behandlat den aromunska frågan har inte konkluderat kring en sådan härstamning, bland annat finns flertalet källor från 1100-talet, hvilket givetvis motsäger en 1600-talsexodus från Valakiet.

Kanske till og med hela det Asenidiska riket hade sin härstamning från aromunskt håll, åtminstone så menade den tredje ‘aromunska’ härskaren att de var av latinsk härstamning i korrespondens med påven, nästan alla källor benämner även det Asenidiska riket som en aromunsk skapelse, hvilket började med ett uppror uppe i de haemusiska bergen anno 1185. Aromunerna var något missnöjda med de höjda skatter det Byzantiska riket ville håva in, hvilket föranledde upproret som resulterade i att de besegrade den byzantiska armén samt skapade sig ett självständigt konungadöme, hvilket senare utvecklades till flera mindre dömen – huvudstaden i stordömet var belägen vid Trnovo och området runt Thessalien, vid berget Olympor samt den hellasiska kusten söder om Saloniki blev känt som Vlachia.

Aromunerna, och deras då kända ost med mera, omtalas även ofta i de äldre miklagårðska källorna och man har även menat att Mutahbar ibn al-Maqdisi som skriver i sitt historiska verk 966 nämnandes förekomsten utav detta vlachiska folk. Ett av de mer diskuterade ‘bevisen’ för en ‘tidig’ ickerumänsk balkansk tes är de ord som yttrades av en mulåsnedrivare när bagaget på en mula började kana ner år 586, då den byzantiska armén marscherade mot avarerna i de östra delarna av Balkan, Torna, torna fratre, armén tog dessa ord som en order om reträtt - å andra sidan så är det väl känt att latinska termer levde kvar länge inom den byzantiska militären, men en källa nämner explicit att mulåsnedrivaren, förövrigt ett naturligt yrke för herdefolken, skrek ut ‘i det lokala tungomålet’, hvilket ju föranleder en att misstro påståendet att det skulle röra sig om en stelnad latinskt fras nyttjad inom den byzantiska armén, som ju förövrigt ändå var grekisktalande. Överlag så är ehuru detta givetvis en ytterst tunn bevisföring, men ändå existent.

Sedan dess och in i vår tid så har aromunerna levt som quasinomader og kringflackande handelsmän, hvilket har gjort att de är vidspridda, men utan direkt hemland, även om klara aromunska centra existerar. De kunno ehuruväl bevara sin särart samt sitt språk och orsakerna därtill bör man kunna finna i att de ofta bosätter sig i avlägsna områden. Man får hoppas att detta något okända östromanska språk har en framtid för sig.

De olika tidigare aromunska dömena upplöstes givetvis genom att det Ottomanska riket trängde fram varvid aromunerna, ortodoxkristna som de äro, inbetecknades tillsammans med övriga ortodoxa kristna i enlighet med osmanernas icke-etniska indelningspolicy. Om det aromunska livet under denna tid är föga känt, men de har antagligen inte lidit men utav att Europas sjuka barn styrt området, utan kunne istället utleva de livsformer som kan betecknas som traditionella inom det aromunska samhället, d.v.s. herdning, handel samt hantverkning, under relativt säkra förhållanden. Betänkvärt är att aromunerna efter det grekisk-turkiska kriget 1829 meddelade de europeiska makterna att de hellre levde under osmanskt styre än under hellenerna.

Det var törhända ej en frivillig prestation, men osmanerna tillerkände till slut år 1905 aromunerna som en egen millet, hvilket gav dem rätt till egna skolor ock kyrkor, sannerligen fanns andra politiska skäl för erkännelsens tillblivelse, men datumet för tillblivelsen, 20 maj, firas än idag som aromunernas nationaldag.

Idag lever aromunerna under de bästa jämförbara förhållandena i Makedonien och de sämsta i EU-landet Grekland och deras exilhuvudstad kan sägas vara Freiburg im Breisgau i Tyskland där tidskriften Pindos utges. Föreningen The Union for Arumanian Language and Culture utger även de en aromunsk tidskrift kallad Zborlu a Nostru, ‘Vår värld’, och främjar den aromunska identiteten, bland annat anordnar de internationella aromunska konferenser. Även några andra tidningar är existenta.

Aromunerna i Hellas har härefter nästan alltid varit hellenofiler, deras religion är exempelvis främst hellenisk-ortodox og de deltogo även aktivt i den helleniska självständighetskampen - i nutida aromuninternationella sammanhang så vill de även att det helleniska alfabetet skall användas, emedans andra aromuner anser det vara mer naturligt att använda det latinska.

Denna uttalade hellenofili fick de ehuru inget tack för då helleniska nationalister brände ned aromunska byar under tumultet från 1890-talet fram tills 1914. Efter Balkankrigen så erkände man ehuruväl vlacherna som en etnisk minoritet, varvid hellenerna förpliktade sig att tillåta kutzovlakiska skolor ock kyrkor. I Lausannefördraget från 1923 nämner man att det finnes emellan 150 000-200 000 aromuner i Hellas, men enligt den folkräkning som genomfördes 1935 fanns det dock bara 19 703 stycken, men siffrorna är naturligtvis missvisande och man räknade exempelvis alla som kunde grekiska som greker.

Under det andra Europakriget under 1900-talet tog en aromun, Alcibiades Diamandi, saken i egna händer och försökte bilda ett eget furstedöme i Pindusbergen där han själv upphöjde sig till prins. De ställde sig sedan till Italiens förfogande och bildade en egen ‘romersk legion’.

Efter krigets slut har det gått nedåt för aromunerna i Hellas då många flyttat från sina traditionella bosättningsområden och in till städerna samt där integrerats med den hellenska befolkningen. Flytten till städerna var ej alltid frivillig, utan krigsåren som följde det stora kriget innebar en tvångsurbanisering från vissa områden. Under den grekiska militärdiktaturen förbjöds aromuniskan och den som talade det offentligt hade fängelspåbackning att vänta, men situationen haver nu efter denna epok blivit bättre då hellenerna icke längre anser att aromunerna utgör något hot mot Hellas.

Det finns många aromunska föreningar, men den officiella linjen är ehuru fortfarande att aromunskan, detta latinets avkomling med en första grammatika skriven 1797, är en hellenisk dialekt - hur de nu kan få det till det. Anledningen till detta är att grekerna vägrar erkänna språkliga minoriteter. Enbart de äldre aromunerna äro numera monolingua, medan de yngre havo sin aromunska identitet på det klara, men allt som oftast utan en språklig uppbackning, den helleniska fascismen har snart utrotat den aromunska kulturella kärnan.

De grekiska aromunerna bor således främst i bergsområden med Pindosbergen som sitt centrum, de finnes även i olika orter i Thessalien samt vid berget Olympos och deras pindosiska huvudort är Aminciu, eller Metsovo enligt kartan, där aromunskan är det gängse språket. Orten har inte på samma sätt som sin omgivning drabbats utav utflytt och stagnation, bland annat tack vare den aromunska baronen Tossizzas samt den aromunsk-grekiska ministern Averoffs förtjänst, hvilka skapat en stiftelse som haft en positiv inverkan på näringslivet i staden. Den grekiska aromunen Averoff, som varit ömsom utrikes- og försvarsminister, brinner ehuru ej i övrigt för den aromunska frågan och vart inte speciellt glad, tillsammans med övrig regim, åt att EG under slutet av 1980-talet sände en tillspörjan till Aten om hur man egentligen behandlade aromunerna, en impuls EG:s byrå för mindre språk erhållit från aromuner som bodde i Tyskland. Europarådet beslutade, mot Hellas ogillande, att ge aromunskan ställning som ett skyddat minoritetspråk i Grekland, hvilket dock ogillades inte bara utav grekerna utan även de hellenofiliska aromunerna som är samlade i över tvåhundra föreningar i paraplyorganisationen ‘Den panhellenska unionen av vlachiska kulturföreningar’ som har säte i Thessaloniki. Ingen av dessa föreningar uppbär ett aromunskt namn eller publicerar någonting på språket, inte ens i kalendrar eller dylikt, utan är enkom inriktade på att bibehålla aromunska folkseder, exempelvis olika danser.

Språket kan förväl numera läsas på univeritetsnivå i Thessaloniki, men åtfinns fortfarande ej i de lägre skolorna och detta hjälper således föga för språkets bevarelse. Att språkets existens erkänns, i och med universitetskursen, innebär ehuru ej att landet har accepterat sin minoritet, hvilket Sotiris Bletsas fick erfara år 2001, ett anno horibilis för aromunernas språkrättigheter. Sotiris som var medlem i ‘Sällskapet för vlachisk kultur i Aten’ ansågs av en grekisk domstol ha spridit felaktig information enligt en lagparagraf från 1919 och dömdes till femton månaders fängelse. Det han gjorde var att under en aromunsk festival distribuera en karta som ritats av Europeiska byrån för mindre använda språk, där aromunskan var angivet som ett minoritetsspråk i Grekland, samt lögnaktligen hävdat att det även fanns andra undertryckta minoritetsspråk i landet, däribland pomakiska, turkiska, slavomakedonska samt albanska.

Tack o lov så nullifierades den horribla og infantila domen av högre instans, men det kan ändå illustrera huru samhällsklimatet är för aromunerna samt övriga minoriteter. Detta även om Athenagoras den förste, den grekisk-ortodoxe patriarken av Konstantinopel som dog 1972, mer än gärna parlerade på sitt aromunska språk inom den offentliga domänen.

Han var nog ehuruväl svårare att tukta.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.