Det var för måhända 1,7, eller 2, miljoner år sedan de spredo sig från
Afrika, redan för 500 000 år sedan så karaktäriseras arten som varandes ‘ganska
vanlig’ i både Afrika såsom i Europa, ett fynd från Dmanisi i södra Georgien
visar måhända att Erectus nått östraste Europa för redan 1,5 miljoner år sedan,
det finnes även oklara stenredskapsfynd från Riwat i norra Pakistan som bedömts
vara 1,9-2 miljoner år gamla, men oklarhet råder kring fynden alltjämt. De
äldsta fynden i Kina äro de från Lantian i Shanxi som uppburu en ålder om runt
1,3 miljoner år, de kinesiska fynden inkludera även en del stenverktyg men
eljes äro det relativt ovanligt för de asiatiska fynden, det kan hava att
skaffa med att den skarpa bambun varit förträffelig som verktyg istället. Det
må havandes varit en ekologisk förändring, samt vad det må ha lett till, som
drivit på arten att både utvecklas samt spridas, samtida när även andra
däggdjur spridits landvägen. De asiatiska erectusarna kännom vi allra bäst
genom jawamänniskan samt de som hittats under de första decennierna under
1900-talet i Kina, men även härefter, ofteliga benämnd som Pekingmänniskan.
De indonesiska fynden äro tidigare i ålder samt äro även mer robusta havandes
likaväl mindre hjärnor, förutom de som hittats vid Ngandong vid Solofloden på
Java og som verkar ingå i en sentida efterlevande derivering utav erectus,
eller måhända en tidig homo sapiens, ofteligen refererade som Homo erectus
soloensis.
~
Axat från boken Eurasiens språkfamiljer.
Nessun commento:
Posta un commento