Postmodernistisk antitotalistisk totalism - Postmodernisme premillénaire LXIII

 

Postmodernisterna göro ett försök menandes att postmodernism karaktäriseras utav en universiell förklaring att verkligheten är för komplex för att studeras i syfte att sätta den i universiella termer, denna komplexivitet kan havandes sin grund i att allting är så pluralistiskt og detta varandes den andra universalen som erkännes. Dessa tu äro som tvenne politiska släktskapsord og man menar att så är det - detta är nog så totalistiskt, eller totalt, men det är totalistiskt på en så högelig nivå att det i sig självt är icketotalistiskt samt universiellt. Postmodernismen sätter sedan upp olika mål, politiska eller värderingsgrundande synsätt - d.v.s. dessa äro ickeneutrala; dessa värderingar äro förutöver erkännandet av de tu också neutraliteten inför dem, toleransen gentemot dem og antiauktoritismen ovanför dem. Detta innebär att man tycker att man kan karak­tärisera sig som antitraditionell samt att individerna själva fingo bestämma över hur de vill an­ordna sig - de har valmöjligheter, de skall bliva ‘respected absolutely’ med Lyotards översatta ordval. För att förstärka påståen­det att detta är anti­totalism i en form utav ett totalistisk förhåll­ningssätt kunne man till exempel se att man icke menar att alla människor skall vara neutrala inför varandra, att vara toleranta gentemot alla yttringar, att alla skall vara antitraditionella, utan de alla skall ju ha en bibehållen valmöjlig­het og ej leva i ett postmodernistiskt tvångssamhälle som inte skulle vara postmodernistiskt utan anti-dito, däremot så måste alla helst erkänna den inneboende pluralismen, ingen får revo­lutionera gentemot universialismen för att omkullkasta den skapandes ett totalistiskt system som ej inbegriper dessa:¹ en postmodern individ er­känner også allas rätt till valmöjligheter og därför är givetvis detta ett omöjligt scenario hos de postmoderna. Den anser inte att religion är ett opium för folket utan hellre att det skall vara en individuell sakfråga att själv be­mästra, givetvis med hjälp av dem som hjälp emottages utav med icketvångsliga metoder - berät­telsen får gärna gå vi­dare bara den bibehåller sin status som individuell berättelse erkännandes existensrätten för andra berättelser. Det postmoderna dilemmat eller den inneboende paradoxen är givetvis den som redan genomgåtts, d.v.s. post­modernism är själv en stor berättelse men det är den stora berättelse som erkänner alla små berättelser till skillnad från andra stora berättelser som enbart erkänner sin egen berättelse og som därmed behaver ultimata totalistiska anspelningar, till skill­nad från postmoder­nismens universiella pluralism- og neutralism-erkännelse.

Fotnot

1) Pluralisen ‘dessa’ anspelar på singularisen ‘pluralismen’, huru det kan bli så här i texten med ett pluralt ord som anspelar på ett singulart kan låta ‘fel’ men är här befogat då ‘pluralismen’ fast det skrivs som singularis omöjligt kan vara singularis utan är till sin inneboende karaktär just pluralistiskt, här tas alltså mer hänsyn till ordets innehållsliga spretkollektiva karaktär än till formen av det och genom detta förfarande så ‘skapas’ en komplexivistisk språklig situation som passar in i sammanhanget. Ett kollektiv är till sin karaktär ej i ental.

~

= Postmodernisme premillénaire