Albanskan - eller gegiskan et toskiskan - Europas tungomål CCCXXXIII

Albanska bildar dessutom en egen undergrupp inom den indoeuropeiska språkfamiljen, och de har inga närbesläktade tungomål inom den, men detta faktum har blivit svårt att studera, då de albanska språken har erfått stora influenser av de indoeuropeiska språken i deras närområden, hvilket göro det svårt att få klarhet i hur släktskapsförhållandena ligger till - man kan tala om upp till 90 procents lånord från främst helleniska, latin, slaviska mål samt turkiska, det sistnämnda har kanske lämnat omkring 1700 lånord till albanskan. Den nutida standardiseringen av albanska har inneburit att en av varianterna har fått övertaget över den andra och innan detta skedde så hade båda språken en rikhaltig litteratur i fortlevande. Språkgränsen emellan de olika språkklustrerna anses vara vid floden Shkumbin som ligger söder om huvudstaden Tirana / Tiranë, d.v.s. ungefär i mitten av landet, de olika språken lär ha påbörjat sina egna utvecklingsmönster för ungefär tusen år sedan. Gegiska, eller gegërishtja, kallas det nordliga och numera statligt förtryckta språket som talas av omkring 300 000 invånare i Albanien, bland annat så var gegiska kung Zogs språk. Det finns ehuru mångdubbelt fler talare i angränsande länder. Talarna av detta mål är oftast tvåspråkiga, dels talandes sitt eget hävdanspunna språk samt dels kunniga i den standardvariant som mest bygger på det andra albanska språket - toskiska. Toskiska, eller arnautiska / toskërishtja, talas av en större del av den albanska befolkningen, man brukar räkna antalet talare till cirka 2,9 milj., men med anledning utav konvertering från gegiskan så ökar antalet ständeligen. Det toskiskalbanska målet är ömsesidigt förståeligt med det gegiska samt även till viss del med den albanska som finns företrädd i Hellas, men inte med det gammalalbanska språk som har överlevt i Italien. Även om gegiska och toskiska är ömsesidigt förståeliga så skiljer sig språken åt i uttal, grammatik, ordförråd  samt i litteraturhistoria, de största skillnaderna står att finna inom fonologin og morfologin, emedans det endast finns få syntaxtiska särskiljheter. Språken är även innehållandes fyra fem geografiska varianter vardera, förbunda via ett sprachbund med en intermedier variant emellan dem, den mest arkaiska albanskan bedöms vara tasmidiskan eller chamëiskan som talas av tasmidierna, eller då chamalbanerna, i sydligaste delen utav Albanien, mångt og mycket en exodusbefolkningen från Τσαμουριά. En fonologisk skillnad som kan synas tydligt samt lätt är att gegiskan har nasala vokaler, î, ½, ¢, ã, emedans nasaliteten gått förlorad i toskiskan, men där ã har blivit till ë. Att det finns skillnader emellan språken kan Shakespeares kända fras ‘Att vara, eller inte vara, det är frågan’ få illustrera, på toskiska blir det të rròsh a të mos rròsh, kjò është çështja gentemot gegiskans ‘me qênë a mos me qênë, kjò âsht pik‘pyetja.

~

Axat från boken Europas tungomål.