sabato 30 ottobre 2010

Homo Habilis et Homo Erectus ock deras språk – Europas tungomål XIV

~
Vi av art homo skiljde oss antagligen från våra närmaste släktingar som tillhöre släktet människoapor för cirka 5-8 miljoner jeeran sedan og det finnes en mängd olika teorier om när vårt språk, eller rättare sagt vår mänskliga språkförmåga, började tas vid. Vissa menar att språkförmågan kan ha utvecklats för fyra miljoner jeeran sedan, andra ser det mer troligt att den skulle ha uppkommit för 2,5-2 miljoner år sedan då homo habilis levde emedans extremister ser talets begynnelsetid för bara omkring 40 000 år sedan, hvilket skulle innebära att självaste utvecklingen skett inom vår arts historia hvilket får anses vara något absurt om man vidmakthåller artbestämningen före och efter brytpunkterna. Just tiden 40 000 år samfäller ehuru bland annat med uppkomsten utav andra extensivt abstrakta fenomen såsom exempelvis konst, som ehuruväl kan funnits långt längre bak i tiden än vad de europeiska magnifika grottmålningarna förtäljer.

Som namnet antyder så var denna habilis-människa händig och haver efterlämnat verktyg och kanske även små slaktstationsrester, detta menar man hade krävt ett visst samarbete och språket anses vara nycklen för ett mer lyckat sådant fenomen. Ett annat faktum som kan tala för habilisspråk är att språkområdena i deras hjärna var tillräckligt stora för att kunna hålla sig med språk, men vi kan givetvis inte vetom om de gjorde det och därmed också verkligen kunde prata. Det kan även vara värt att observera att när det gäller nutida barn så läre de sig oftast rudimentär syntax och semantik innan de börjar konstruera saker, så påståendet kring att verktygskonstuerande borde komma först kanske inte är rättmäktigt. Det finns ehuru även motsträviga påvisningar och det är att habilismänniskan inte verkar ha varit bofasta, men det skall framhållas att man egentligen är relativt osäker på denna punkt, de var i och för sig inte fullskaliga nomader heller, men skillnaden är att alla etniciteter som vi känner till, inklusive de inom nästkommande art erectus, har haft någon eller några slags hemmabas/er som man förflyttat sig emellan - habilisarna vandrade bara omkring utan någon som helst kontinuitet verkar det som, och på detta sätt beter sig varken nomader eller jägar-samlarfolk. Hemmabas/er-användandet är en av de saker som många vill karaktärisera som speciellt hemmahörande inom det mänskliga levnadssättet; det okontinuerliga vagabondlivet är mer ett apbeteende än ett människobeteende enligt argumenten, detta fastän revirtänket är hårt suttet hos många apor. En kan givetvis ej vara säker att det verkligen var så, då vår kunskap totalt baseras på de få efterlämnelser som dessa varelser lämnat, dessutom så skall man inte heller definiera hemmabas/er-användandet som endast ett mänskligt karikatorium ~ ty väldigt många arter har faktiskt i någon form något som de, eller vi, antagligen kan kalla ett hem eller ett hemmaområde.

Vissa forskare har menat och försökt påvisa att habilismänniskan är den första att utveckla vissa ur språklig synvinkel viktiga delar av hjärnan, men detta är svårt att påvisa då hjärnan inte fossiliseras och forskningen härmed även här givetvis får bygga på det som efterlämnats, d.v.s. det rör sig om skelettundersökningar. Habilis var også enligt många de första att mer kontinuerligt använda sig av den högra handen, hvilket visar att hjärnan har kommit till det stadiet att den har kunnat specialisera sig på de olika hjärnhalvorna.

En sak som skulle innebära slutet för teorin om habilis som föregångare till vårt språk skulle vara om en mindre ansedd teori skulle visa sig ha rätt - teorin om att habilis enbart skulle vara ett sidospår på det mänskliga släktträdet och inte en anfader till den senare erectusen. Men däremot så skulle det ge ännu intressantare infallsvinklar om det skulle visa sig att habilis och erectus hade språk, men att de inte hörde till samma släktgren varvid också habilis skulle höra till en sidogren i människoutvecklingen - detta skulle innebära att anfadern till de båda også, troligtvis, måste hava behaft förmågan till språk och då går vi alltså ännu längre bak i tiden ~ det anses ej särledes troligt att språkförmågan har utvecklats två gånger i historien och absolut inte så nära inpå varandra. Genom det för oss i nutiden oklara släktträdet och förhållandena emellan de olika skelettala efterlämningarna, så torde anfadern till både erectus och habilis härröras ända bak bakom hela homosläktet och ifrån det dunkla australopithecusröran, där en ganska oklar bild råder. Men det vi vetom om dessa anfädrar säger att så ej äro fallet, men om det nu skulle vara så så är det icke troligt att habilis skulle ha dött ut med en sådan förmåga då det skullo innebära en väldigt stor fördel gentemot konkurrenter i naturen, inte ens dess artfrände erectus skiljde sig särledes mycket åt i exempelvis storlek att det skulle blivit någon större ojämlikhet emellan arterna, utan det hade blivit en relativ jämlik kamp om resurserna och därmed om överlevnaden - båda skulle ha kunnat överleva. Erectus anses ehuruväl, av de allre fleste, istället vara en utveckling ur habilis, eller någon specifik habilisgruppering.

Om vi återgår till skillnaderna emellan arterna och varför det troligen var erectus som utvecklade protospråket, så kan man påpeka att det förvisso var habilis som påbörjade användningen och skapandet av lättare verktyg, men detta behöver inte betyda att man kunde kommunicera på ett mer komplicerat vis än vad andra djur göre - även schimpanser, andra apor samt andra djur använder sig av verktyg og i viss mån så produceras osså dessa. Myrorna var exempelvis långt före oss med att odla och därmed använda sig av jordbrukets saft - detta var något som människan kommo på för bara några tusen jeeran sedan, detta även om vi har ett finurligt kommuniceringssätt. Jordbrukets tillblivelse haver i och för sig ingenting med habilis och utvecklandet av språket att skaffa, men å andra sidan så visar det på ett bra sätt att materiella framsteg och annan utveckling inte behöver hava med språk eller annan kommunikation och graden av dessa att beskaffa, även om detta naturligtvis underlättar.

En av de viktigare skillnaderna är även deras territoriella anspråk. Habilis bevistade enbart subsahariska Afrika emedan erectus tog sig vida över världen, ända till Europa i väst samt Kina och Jawa i öst, hvilket kan tyda på att de hade en högre grad av flexibilitet och språket kan då ha varit nycklen till, eller en del utav, denna flexibilitet. Men det skall osså i sanningens namn påtalas att det återigen inte behöver vara så, ty vargar och leoparder med andra djur genomgick samma geografiska utveckling under samma epok och det utan att kunna föra abstrakta eller taktiska samtal med varandra. En grund för några sådana påståenden måste således ses med förundran, dessa våra anfädrar/mormödrar hade då inga kartor eller satellitbilder och de fåtaliga som befunno sig i nordöstra Afrika som tog stegen utanför det som vi idag kallar Afrika uppfattade givetvis inte detta på något vis, förutom att de allra första såg att nästa vy de kommo till vart obefolkad og därmed fri att besätta.

Den största skillnaden av alla, om det inte vore nog, emellan erectus och habilis är elden. Habilis varken skapade eller använde sig av elden i någon känd form emedan erectus använde sig av den för sitt dagliga leverne, bland annat för att jaga djur emot avfallsgrunder eller träsk. Förutom i skrämselsyften så nyttjades även elden i hemmen där de kanske använde elden för mattillredning, men givetvis även i rent avskräckningssyfte riktat åt andra arter. Erectus kanske däremot inte skapade elden. När människan började skapa eld och därmed bemästra den är nog ett senare påfund, ett påfund som vissa till och med av anledning utav isolation glömde av hvilket vissa australier visar prov på. In i modern tid så bar tasmanierna elden med sig för att hålla den vid liv - man kunde inte skapa ny, de glömde även hur man gjorde benverktyg - tala kunde man dock. Alla deras språk är nu hädansläckta likt.

Alla borde eljes vara överens om att språkförmågans utveckling må ha skett senast någon gång den senaste årmiljonen, då hjärnvolymen har ökat med nästan det dubbla. Hjärnvolymen började förvisso att öka för redan tre miljoner jeeran sedan, men hastigheten i förändringsprocessen ginge antagligen snabbare under den senaste årmiljonen d.v.s. under homo erectus tid. Man antar också att utvecklingen av förmågan har pågått under en lång tid, då det är många genetiska säregenheter i samklang som behövs för att man skall kunna föra sig med ett språk - och genetisk förändring tar ofta icke vid i en rasande takt utan pågår under långa tidsepoker, och det kan lika gärna vara slumpen som har fört oss fram till den situation som vi nu befinner oss i. Man kan inte heller utesluta att det har skett genom ett naturligt urval både vid överlevnadsfrekvensen hos de med större talförmåga, eller på detta tidiga stadium kanske man hellre skall kalla det ljuddiffereringsförmåga, då de hade bättre möjligheter att kommunicera och därmed jaga samt överleva, og att det i reproduceringsavseende bleve en prioritering av denna förmåga på grund utav dessas bättre överlevnadsmöjligheter. Detta kan i vissas instängda ögon ses som om det menas ha varit en könsspecifik utveckling, men så är givetvis inte fallet, ty överlevnaden av arten hänger inte på ett kön allena utan på alla de individer som där ingår, att anförskaffa mat genom olika förfaranden är inte ett köns syfte, utan både kvinnor såsom män har med största sannolikhet, men kanske med olikhet i olika kulturer, varit verksamma inom de flesta områdena, allt från jagt till samling, från beredning till uppfostring - i det sistnämnda har ju dessutom språken en given plats.

Detta hjärnresonemang skulle då också kunna förklara varför det skedde en successiv förstoring av hjärnvolymen hos människan, de andra valdes helt enkelt bort av parterna eller av naturens gång genom att deras förehavanden icke fick lika lyckade resultat som dem som kunde kommunicera på ett lättare sätt - detta är givetvis en synnerligt darwinistisk syn, därvid antagligen inte helt osann. Förutom ljudförmågan så måste givetvis hörselapparaten ha utvecklats jämsides för att det skulle få ett lyckat resultat, hvilket måste ha tagit tid i anspråk. Innan så trodde vissa forskare att en föregångare till talat språk skulle kunna vara ett användande av ett teckenspråk, och menat att detta varit specifikt nyttigt i jaktsituationer, men nu har man gått ifrån denna linje då man förstått att ett teckenspråk är precis lika komplicerat ur alla synpunkter, om man bortser från talapparaten, för en individ att framföra samt tolka og det är därför inte en förspråklig variant för de som inte har denna språkliga kompetensförmåga i hjärnan, utan teckenspråket är enbart en variant till det talade språket när språkförmågan väl har utvecklats i hjärnan - däremot så kan vi ju givetvis i likhet med flera djurarter signalera sinsemellan för kommunikation. Det är språkförmågan i huvudet som är det primära för båda varianterna och det är därmed främst denna som är intressant.

Vad det egentligen var erectusarna talade om, om de nu så gjorde, vet man icke, talat språk bevaras ju ej. En intressant teori går ut på att de pratade protospråk, eller ungefär som Genie, som apor som signalerar, eller som barnaspråk som inte har kommit över tvåordstadiet ännu. D.v.s. inte fulländade språk, och i erectus fall skulle ju det bero på att de inte hade utvecklat förmågan in extenso och inte kunde prata det vi idag kallar ett fullständigt språk, utan de fingo hålla sig med enklare varianter, ungefär som pidginspråk - men med den skillnaden att erectus icke kunde utveckla sitt pidginspråk till ett mer fulländat sådant. Nu finnes ju möjligheten för pidginparlörer att utveckla sitt språk till ett fulländat tungomål, hvilket vi i detta fall benämner kreolspråk, men i erectus fall så bliver det allena ett pidginpråk då kreol har andra konnotationer än de som här menas.

~



Axat från boken Europas tungomål. Om ovannämnda Genie axade jag här.

Kultur, inklusive den språkligt förmedlande, har funnits hos människosläktet under väldigt lång tid, i hvilka former är ehuru upp till bärarna utav den, samt de strukturer de verkar inom, eller från, SvD, DN.

Nessun commento: