~
Lýðveldið Ísland som östaten formellt heter skall enligt traditionen först ha besatts anno 874, då kolonisation inleddes av Ingólfur Arnarson vid det som senare kom att bli Reykjavík.
Före detta sku ehuru iriska emeriter, papar, ha använt stället som boplats, men även inuitiska mänskliga kvarlämningar åtfinns. Tiden fram till 900-talets mitt kallas kolonisationstiden eller landnámsöld och finns återberättad om i detalj i de isländska sagorna från 1100-1300-talen, hvilket dock gör att man inte kan vara helt säker på att de är rätt återgivna. Ísland drabbades under 1200-talet av inre hettande konflikter, vilket gjorde så att norrmännen tog över ön jeeran 1262 och år 1380 så följde nationen med Norge in i unionen med Danmark, ock 1550-51 så införlivades området med den danska kronan. Genom tyskarnas ockupation av Danmark 1940 så fick Ísland reell självständighet under först brittisk och sedan amerikansk, USAsk, intervenering, formell självständighet deklarerades ensidigt jeeran 1944, och det accepterades lite motvilligt av Danmark.
Det isländska språket är ett indoeuropeisk-germansk-norgermansk-västnordisk-fornnorsk-sydvästfornnorskt språk. Från början så hörde givetvis språket mer till sydvästfornnorskan, men efter hand som tiden gick så utvecklades ett eget tungomål, eller rättare sagt sydvästfornnorskan förändrades så att isländskan blev ett eget språk.
Isländskan är mycket arkaisk samt finns bevarad i skrift under en relativt lång epok och det är närmast gotiskan som är det bästa germanska språket att använda i den komparativa lingvistiska forskningen - uttalet har dock genomgått ganska stora förändringar. Det var Rask som under de första decennierna under 1800-talet slutligen påvisade isländskans, och därmed germanskans, indoeuropeiska härkomst. Rasmus Rask förde den till en hellasisk stam (ett protohellasiskt språk, inte attiskan som allena är en variant därav) och menade på att en invandring skett från Skytien.
Isländskan är som nämnts ett mycket arkaiskt språk och Rask menar att de sprog som ligger närmast isländskan är i tur och ordning färöiska, dalska, svenska, norska og endelig dansk - som dansktalande själv framför han i inledningen att: “Neppe har heller nogen anden Stat i Evropa den Ære, som den danske, at have et Oldsprog med en saa rig og fortræffelig Literatur, bevaret levende til den Dag i Dag indenfor Statens Grændser selv”, den äran har nu rättmäktigt övergått till islänningarna själva och Moder Danmark är nu på väg att tappa även det andra språget i den raska rangordningen.
Isländskan var det första nordiska språket som skapade ett latinskt skriftspråk, även om de genomförde vissa modifikationer - hade islänningarna valt att skriva på runor så kanske skrifttraditionen sett annorlunda ut i Norden idag. Det var efter kristendomens införande år 1000 som islänningarna påbörjade sin magnifika skrifttradition med sagor och dikter som ännu läses och vilka med ganska stor lätthet kan förstås av moderna islänningar. Íslands första historieförfattare var antagligen Sæmundr Sigfússon som förmodligen skrev sitt nu förlorade verk på latin och som till innehållet troligtvis var en krönika över de norska kungarna. Sæmundr var även antagningsvis den första nordbo som utbildades i Paris.
Den första s.k. grammatiska avhandlingen skrevs redan omkring 1150. Det var dock under 1200-talet som den litterära traditionen blommade ut ordentligt med en mångfald ättesagor. En kuriositet är att islänningarna, som ju var de första nordborna med ett latinskt skriftspråk och en stor litterär tradition, ändock icke ansåg att de talade ett eget språk utan t.ex. Snorre Sturlasson skriver i Heimskringla att han skriver på danska, även om islänningarna främst kom från Norge, detta antagligen på grund utav att det var så man troligtvis kallade de nordiska språken under epoken. Jag gör det gärna fortfarande.
Under 1500-1700-talen så upptog isländskan en mängd lånord från främst danskan, men under 1700-, men främst 1800-talen, så uppväxer en puritanistisk rörelse för isländskans bevaring, främst hos islänningar i Köpenhamn. Man organiserades 1779 i Hið íslenzka lærdómslistafélag (‘Det isländska vetenskapssällskapet’); hvarvid flertalet utländska ord får ge vika för äldre isländska sådana som dessutom ofta fått ändra betydelse för att kunna användas i det moderna samhället - det finns också i nutid flertalet organisationer som arbetar för språkets renhet. Bl.a. så har ordet för ‘tråd’ sími fått ändra betydelse till ‘telefon’ och rafmagn som egentligen betyder ‘bärnstenskraft’ har i nutid fått betydelsen ‘elektricitet’ - det finns givetvis många utländska ord kvar i isländskan, t.ex. atóm, banani och bíll, det sistnämnda är ingen anglicism med betydelsen räkning, utan har just innebörden ‘bil’.
En speciell nämnd skapades 1918, Verkfræðingafélagið (‘Tekniska samfundet’), som försökte byta ut inlånade ord inom industri, teknik och affärsliv mot inhemska motsvarigheter, men sedan 1950-talet så har det främsta arbetet inom denna språkutveckling övertagits av universitetets ordspråksnämnd, Orðabókarnefd Háskóla Íslands.
Variantskillnaderna på Ísland är inte omfattande även om vissa uttals- och ordförrådsskillnader faktiskt existerar, denna lilla skiljbarhet beror antagligen på den höga läskunnigheten under en lång tid i samklang med den långa skrifttraditionen på ön. Ungdomarna i huvudstaden och andra större tätorter har också i större grad infått en mängd anglicismer i sitt vardagliga språk.
Svenskan har fått in en hel del lånord från detta hävdanspunna tungomål, bl.a. Valhall, as och idrott, men även vissa ändelser har letat sig in i svenskan genom Haqvin Spegels ordbok från 1712, vilka ofta används i svenskan, men även grammatiska egenheter såsom -a-ändelsen i nutida, samtida o.s.v. har sin härkomst häruti.
Neppe har heller nogen anden Stat i Evropa den Ære, som den europeiske, at have et Oldsprog med en saa rig og fortræffelig Literatur, bevaret levende til den Dag i Dag indenfor Statens Grændser selv, får en hoppas.
Lýðveldið Ísland som östaten formellt heter skall enligt traditionen först ha besatts anno 874, då kolonisation inleddes av Ingólfur Arnarson vid det som senare kom att bli Reykjavík.
Före detta sku ehuru iriska emeriter, papar, ha använt stället som boplats, men även inuitiska mänskliga kvarlämningar åtfinns. Tiden fram till 900-talets mitt kallas kolonisationstiden eller landnámsöld och finns återberättad om i detalj i de isländska sagorna från 1100-1300-talen, hvilket dock gör att man inte kan vara helt säker på att de är rätt återgivna. Ísland drabbades under 1200-talet av inre hettande konflikter, vilket gjorde så att norrmännen tog över ön jeeran 1262 och år 1380 så följde nationen med Norge in i unionen med Danmark, ock 1550-51 så införlivades området med den danska kronan. Genom tyskarnas ockupation av Danmark 1940 så fick Ísland reell självständighet under först brittisk och sedan amerikansk, USAsk, intervenering, formell självständighet deklarerades ensidigt jeeran 1944, och det accepterades lite motvilligt av Danmark.
Det isländska språket är ett indoeuropeisk-germansk-norgermansk-västnordisk-fornnorsk-sydvästfornnorskt språk. Från början så hörde givetvis språket mer till sydvästfornnorskan, men efter hand som tiden gick så utvecklades ett eget tungomål, eller rättare sagt sydvästfornnorskan förändrades så att isländskan blev ett eget språk.
Isländskan är mycket arkaisk samt finns bevarad i skrift under en relativt lång epok och det är närmast gotiskan som är det bästa germanska språket att använda i den komparativa lingvistiska forskningen - uttalet har dock genomgått ganska stora förändringar. Det var Rask som under de första decennierna under 1800-talet slutligen påvisade isländskans, och därmed germanskans, indoeuropeiska härkomst. Rasmus Rask förde den till en hellasisk stam (ett protohellasiskt språk, inte attiskan som allena är en variant därav) och menade på att en invandring skett från Skytien.
Isländskan är som nämnts ett mycket arkaiskt språk och Rask menar att de sprog som ligger närmast isländskan är i tur och ordning färöiska, dalska, svenska, norska og endelig dansk - som dansktalande själv framför han i inledningen att: “Neppe har heller nogen anden Stat i Evropa den Ære, som den danske, at have et Oldsprog med en saa rig og fortræffelig Literatur, bevaret levende til den Dag i Dag indenfor Statens Grændser selv”, den äran har nu rättmäktigt övergått till islänningarna själva och Moder Danmark är nu på väg att tappa även det andra språget i den raska rangordningen.
Isländskan var det första nordiska språket som skapade ett latinskt skriftspråk, även om de genomförde vissa modifikationer - hade islänningarna valt att skriva på runor så kanske skrifttraditionen sett annorlunda ut i Norden idag. Det var efter kristendomens införande år 1000 som islänningarna påbörjade sin magnifika skrifttradition med sagor och dikter som ännu läses och vilka med ganska stor lätthet kan förstås av moderna islänningar. Íslands första historieförfattare var antagligen Sæmundr Sigfússon som förmodligen skrev sitt nu förlorade verk på latin och som till innehållet troligtvis var en krönika över de norska kungarna. Sæmundr var även antagningsvis den första nordbo som utbildades i Paris.
Den första s.k. grammatiska avhandlingen skrevs redan omkring 1150. Det var dock under 1200-talet som den litterära traditionen blommade ut ordentligt med en mångfald ättesagor. En kuriositet är att islänningarna, som ju var de första nordborna med ett latinskt skriftspråk och en stor litterär tradition, ändock icke ansåg att de talade ett eget språk utan t.ex. Snorre Sturlasson skriver i Heimskringla att han skriver på danska, även om islänningarna främst kom från Norge, detta antagligen på grund utav att det var så man troligtvis kallade de nordiska språken under epoken. Jag gör det gärna fortfarande.
Under 1500-1700-talen så upptog isländskan en mängd lånord från främst danskan, men under 1700-, men främst 1800-talen, så uppväxer en puritanistisk rörelse för isländskans bevaring, främst hos islänningar i Köpenhamn. Man organiserades 1779 i Hið íslenzka lærdómslistafélag (‘Det isländska vetenskapssällskapet’); hvarvid flertalet utländska ord får ge vika för äldre isländska sådana som dessutom ofta fått ändra betydelse för att kunna användas i det moderna samhället - det finns också i nutid flertalet organisationer som arbetar för språkets renhet. Bl.a. så har ordet för ‘tråd’ sími fått ändra betydelse till ‘telefon’ och rafmagn som egentligen betyder ‘bärnstenskraft’ har i nutid fått betydelsen ‘elektricitet’ - det finns givetvis många utländska ord kvar i isländskan, t.ex. atóm, banani och bíll, det sistnämnda är ingen anglicism med betydelsen räkning, utan har just innebörden ‘bil’.
En speciell nämnd skapades 1918, Verkfræðingafélagið (‘Tekniska samfundet’), som försökte byta ut inlånade ord inom industri, teknik och affärsliv mot inhemska motsvarigheter, men sedan 1950-talet så har det främsta arbetet inom denna språkutveckling övertagits av universitetets ordspråksnämnd, Orðabókarnefd Háskóla Íslands.
Variantskillnaderna på Ísland är inte omfattande även om vissa uttals- och ordförrådsskillnader faktiskt existerar, denna lilla skiljbarhet beror antagligen på den höga läskunnigheten under en lång tid i samklang med den långa skrifttraditionen på ön. Ungdomarna i huvudstaden och andra större tätorter har också i större grad infått en mängd anglicismer i sitt vardagliga språk.
Svenskan har fått in en hel del lånord från detta hävdanspunna tungomål, bl.a. Valhall, as och idrott, men även vissa ändelser har letat sig in i svenskan genom Haqvin Spegels ordbok från 1712, vilka ofta används i svenskan, men även grammatiska egenheter såsom -a-ändelsen i nutida, samtida o.s.v. har sin härkomst häruti.
Neppe har heller nogen anden Stat i Evropa den Ære, som den europeiske, at have et Oldsprog med en saa rig og fortræffelig Literatur, bevaret levende til den Dag i Dag indenfor Statens Grændser selv, får en hoppas.
~
Läs mer om detta i min bok Europas tungomål.
1 commento:
Mycket intressant.
Posta un commento