Turkbulgarierna - Europas tungomål CDLXVII

Den altaiska språkfamiljen finns företrädd, även om siffrorna här blir lite osäkra med anledning utav förtryck og förföljelse, av -oghuziskans turkiska / osmanskan som talas af 9 procent av befolkningen och de bor främst i södra samt östra delarna utav Bulgarien og längs floden Donau där man är en migrationskvarleva från den osmanska tiden som började anno 1396. De utgör en absolut majoritet i provinsen Kardzhali samt en relativ majoritet i Razgrad, före 1878 bedöms turkarna ha utgjort uppemot en majoritet i hela landet, utflyttningen har varit rådande sedan dess. Över 300 000 beräknas ha dött i kriget 1878 och emellan 150 000 samt 1 miljon flydde med de retirerande ottomanska styrkorna, vissa återkom ehuru senare. Tungomålet är uppdelat på kanske fyra dialekter, men lever en oviss tillvaro i landet, då många har flyttat, en del haver ehuru återflyttat igen, eller väljer att ta över det bulgariska målet fastän språket nu har regional status, dock ingen hög status. Den regionala statusen som man även behade före förtrycket har enbart varit högst formell och nu pågår en intressant dragkamp emellan de som vill se turkarna som en erkänd minoritet och de som vill fortsätta föra en antiturkisk politik – toleranspolitiken är en given vinnare då landet numer är medlem av Europeiska Unionen samt äskar bli ett respektabelt land som respekterar de universiella mänskliga rättigheterna. Förtrycket under 1980-talet utspelades till exempel om namnen där turkbulgarerna var tvungna att byta namn till slaviskklingande diton. Denna sorts politik är mycket jämförbar med den före detta svensksamiska politiken där samer fick svenskklingande namn och inte finge tala sitt språk i exempelvis skolan. 1984 så påbjöd den socialistiska regimen att alla turkbulgarer skulle byta namn eller flytta ur landet - om inget av detta företogs, så skola de straffas med döden, emellan 300-1500 turkar dog under kampanjen 1984-85. Det enda trovärdiga sättet som de kunde urskilja dessa turkar på, förutom språket, var genom en folkräkning samt de efternamn individerna hade - ty inga andra sätt fanns till hands att avgöra hvilka som var turkar då blandäktenskap varit vanliga, speciellt under det osmanska styret. Förtrycket under 1980-talet var heller ej första gången politiken gick i antiturkisk manéer, utan redan i början utav 1950-talet tvingade det kommunistiska Bulgarien över 150 000 turkar att flytta till Turkiet, efter att man under en tioårsperiod varit ganska gentil gentemot de olika minoriteterna, medelst språkutbildningar samt tidningsstöd. Ja, faktum är att den turko-bulgariska konventionen från 1913 är världens första internationellt sanktionerade etniska rensningsprojekt där omkring 48 600 turkar blev ombedda att flytta till Turkiet, emedans Bulgarien fick ta emot 46 800 bulgarer från Turkiet. När järnridåerna var på väg att falla runtomkring i Europa så utökades assimileringsförtrycket gentemot turkarna ännu mer så under andra halvan av 1980-talet och 1989 valde hela 310 000 turkbulgarer att emigrera, emedans 900 000 turkbulgarer i Vulgarien fick byta sitt namn. Detta förtryck ledde naturligtvis till en större grad av självidentifiering som turkar, av sin distinkthet gentemot bulgarerna som man nu såg som ockupanter og förtryckare. En motståndsrörelse skapades som smällde av några bomber som dödade några få, misstanke finns att det var säkerhetstjänsten i Bulgarien som gjorde detta själv, men därom vi ej veta. Från og med 1991 så har turkarna rätt att byta tillbaka till sina gamla namn och turkiska återkom i frivillig skolundervisning. Enligt folkräkningen samt uppskattningar år 2001 så bedöms antalet turkar i Bulgarien vara emellan 800 000 till 1 miljon.

~

Axat från boken Europas tungomål