Etnonymen
tati är således en exonym som man har anammat, idag försöker många återgå till
en mer inhemsk og antaglig ursprunglig benämning på sig själva som parsi,
och språket som zuhun parsi, i övrigt finns några lokala identiteter
varav parsi även är en som verkar ha kvarlevt i speciellt Bakuområdets Abşeron, i det tämligen isolerade Lahij benämner man
sig istället som lohijon, samt i Khizi, samt smått i Devechi og
Siyazandistrikten, åtfinns självbenämningen daghli. Den judeotatiska
grupperingen bebor främst de norra delarna av landet, emedan de muslimtatiska
istället bebor de östra delarna, till dessa skall även läggas en liten
gruppering av kristna tater, eller armenotater, som ehuru
lingvistiskt sätt kan infogas i den muslimtatiska gruppen. Det är väl att
påpeka att dessa olika grupperingar är i det mesta helt olika etniska
grupperingar, dock talandes liknandes språk, judeotaterna är i huvudsak som det
låto av judisk härskomst, emedans armenotaterna är tatiserade / parsifierade
armenier, dessa sistnämnda är fortfarande armeniska i sin religion men har
övergått till att tala tati med ganska mångtaliga armeniska influenser i
vokabulär, fonologi, morfologi samt grammatik som visar på den armeniska
substratan, förutom de språkliga spåren og kyrklig tillhörighet så definierar
de sig även distinkt i förhållande till de persiskhärkomna tatitalarna. Tat
finns i skrift, men nyttjas främst av judeotatiskan, den talade kulturen,
särledes den poetiska, är ehuru mycket rik för allsom tat.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento