Flandländarnas flamländska samt holländskans nederländska i Belgien - Europas tungomål CDXX

Det majoritetsbefolkningen, cirka 60 %, talar, är sydnederländska varianter, hvilka hör till de indoeuropeisk-germansk-västgermansk-lågfrankisk-nederländsk-sydneder-ländska tungomålen. Innan vi ginge närmare in på detta så måste klargöras vissa brister i vad man skall kalla det sydnederländska språket, hvilka även vidare genomgås under Nederländerna. Man har numera kommit överens i Nederländerna samt Belgien att målet skall kallas nederländska, men förut var fallet så att den allmänna språk-benämningen var uppdelad på olika namn. Holländska kallas de nordnederländska varianterna som talas i Nord- og Sydholland bland annat med anledning av att de själva vill så, emedan man i andra delar av Nederländerna ville kalla tungomålet nederländska. Det nederländska språket som talas i Belgien kallas annars flamländska, men består egentligen av trenne olika språk. Men på något mystiskt sätt har man nu kommit överens om att språket skall kallas ‘nederländska’ och de andra varianterna, alltså flamländska og holländska, är bara dialekter av detta språk - flandländarna i Belgien gingo så långt att de år 1973 ändrade ordet flamländska till nederländska i alla lagtexter og andra officiella texter i en önskan att ingå i en nederländsk identitet. Det var redan vid Wienkongressen som man unierade Syd- og Nordnederländerna och tillsatte en holländsk kung, William I. Denne kung framförde tanken att eftersom större delen av hans undersåtar talade liknande språg, så skulle ett nationellt tungomål utstakas - holländska. Man började även att ta bort lagar som stödde franskan i dagens Belgien till fördel för lagar som istället stod på holländskans sida. Bland annat infördes lagar som bestämde att alla officiella göromål i Flandern skulle ske på holländska, men även att holländskan blev arbetsspråket vid allt nationellt görande där även nord var involverat - man gav således holländskan juridisk hegemoni. Rörelsen för detta gick igång explosivt när den södra delen av Belgien gjorde uppror 1830 och franskan blev enda faktiska regeringsspråk, även om konstitutionen inte gjorde en sådan språkprioritering. Franskan kom att dominera totalt inom alla högre områden, såsom högre utbildning, statsaffärer, rättsväsende samt även i armén. Flamländarna skapade givetvis direkt motorganisationer för att motverka en förfranskning av sitt folk og tungomål. Man drogo sig språkligt sätt allt mer og mer till de norra grannarna av rädsla för att förtryckas helt av franskan och man valde då att anpassa sitt språk till de nordligare varianterna för att på detta sätt illustrera sina geospråkliga knytningar, men det bör givetvis påkallas att det fanns samt finnes de som inte gillat denna utveckling, utan som istället velat ha ett skriftspråk som legat närmare det verkliga språket i Flandern. Det talade språket har givetvis inte i samma grad efterhärmat nordligare varianter, utan har fortsatt sitt naturliga liv. 1849 hade man en gemensam språkkongress med Nederländerna, 1882 utkom första delen av det gemensamma ordboksprojektet, motsvarandes det svenska SAOB, 1886 inrättades den flamländska akademien som 1971 omdöptes till den nederländska diton, 1930 finge man sitt första flamländska universitet, 1947 kom en lag om gemensamma stavningsregler för de båda länderna, 1980 ingicks en språkunion och till sist 1984 skrev man en gemensam grammatikbok. Man har osså ändrat namnen på ärevördiga officiella institutioner såsom de Koninklijke Vlaamse Akademie voor Taal- en Letterkunde i Gent som icke fingo heta så mer utan i den politiska korrekthetens namn så är namnet numera istället de Koninklijke Nederlandse Akademie voor Taal- en Letterkunde. Men fast man har gjort alla dessa politiska försök för homogenisering, så har man ej ännu lyckats fullt, ut då vissa fortfarande menar att det är olika mål, och vissa vill således att det skriftliga språket mer skall återspegla det riktiga språket, som ehuru tyvärr blir mer och mer nordiserat.

~

Axat från boken Europas tungomål.