Armagnac, eller Armanhac, är ett eau de vie,
druvdestillat, som kommer från det franska distriktet med samma namn, Armagnac,
som är beläget i sydvästra Frankrike, det vill säga i västra Occitanien varhän
det bär det occitanska namnet Armanhac. Drycken har funnits sedan minst
Medeltiden, vinkulturen introducerades under Romartiden, emedans
destilleringskonsten kom med morernas intåg till Iberien. Eusa ses numera som
själva kapitalstaden för dryckesformen.
Namnet Armanhac härrör från Herreman, en soldat under Chlodwigs
döme, under den frankiska epoken, som erhöll fögderiet men vars namn sedermera
gasconiserats.
Armagnac görs via destillation av vitt vin men till skillnad från
dess näraliggande dryckesslag Cognac så destilleras Armagnacen allenast en gång
traditionellt, simple chauffe, givandes en robustare känning, numera
ehuru ofteliga tvenne gånger, man nyttjar även främst en armagnacisk
kolonnbrännare gjord i ren koppar istället för potkittlen / pot still som
nyttjas för cognac, brandy eller whisky. Spiritusen lagras sedan på ekfat under
en längre tid hvilket mjukgör smaken samt låtes evolvera mer komplexa flavörer
samt den karaktäristiska bruna fägringen först vandrad genom bärnsten för att
sedan landa i mahogny, man använder nyare ekfat första halvåret till två år,
för att sedan flytta över drycken till äldre ekfat för mer saktfärdig
evolvering. Ekfaten är esomoftast gjorda på Svartek från Monlezunskogen
Bas-Armagnac et Limousin men med anledning utav att denna ekforms utbredning
förtvinat har man börjat bredda sina ekval. Ekfatslagringen lösgör även en del
av alkoholen samt vätan genom evaporationen, kallad part des anges,
änglarnas del, hvilket gör att mer komplexa aromatiska sammansättningar
framkommer genom oxidationen, ännumerleda utökandes flavören. När alkoholen
sedan nått 40 % förflyttas armagnacen till stora glasbehållare, såkallade Dame
Jeanne, för lagring, och ytterligare åldring sker ej. Året därpå får
drycken buteljeras för säljning, ej sällan i en bouteille traditionelle basquaise.
Armanhacen säljes under flera olika klassificeringar, främst
berörandes åldersgrupperingarna, när bränningar från flera olika åldrar blivit
blandade, coupage, refererar flaskans åldershävdanden till den yngsta
komponenten. Tre stjärnig, eller VS, Armagnac är en mixning av flere olika
armagnac havandes minst en trälagring om årna tu, för VSOP så är åldersnivån
nådd minst fem jeran, emedans XO har minst sex år. En Hors d’âge är en
armagnac där den yngsta delkomponenten minst är tio år, äldre og ofta bättre,
Armanhacs säljes ofta årsvisa med innehåll från allenast en årgång i sig. För
att avsmaka aromer av högsta rikedom og komplexivitet inom genren må armangacer
av åldern 20-25 fokuseras uppenpå.
Tio olika druvsorter äro legitima att nyttja lagligt inom
Armagnacfloran, de druvor som brukas nyttjas äro bland annat syragivande
eaux-de-vie-excellenta Ugni Blanc / Trebbiano, Colombard, hybriden Baco Blanc /
Baco 22A samt Folle Blanche / Picpoule, denna sistnämnda är den traditionella
druvan nyttjad i Armanhac et Cognac og ger den excellentaste delikata florala
formen utav Armagnac, men det är Ugni Blanc som är den vanligaste då den
introducerades under 1800-talet som motståndskraftig gentemot phylloxera, den
är även syrerik samt givandes hög kvalité. Colombarden ger fruktiga og kryddiga
smaker som uppskattas i Côtes-de-Gascogne. En annan skillnad emellan Armagnacen
et Cognac är att Armagnac oftast hava en tyngre och syltigare smak, emedans
cognacen är lättare og friskare.
Andra former som ej längre nyttjas särledes ofta äro Blanc Dame /
Clairette de Gascogne, le plant de Graisse, Jurançon blanc, Mauzac et Meslier
Saint François.
Änskönt Armanhacen är tyngre och kraftigare i sin smak, samt
dessutom har en av de äldsta vindestilleringshistorierna i Frankrike, så haver
dryckeslaget utav oförsvarbara skäl lägre populär prestige än Cognac, det dras
härav även av mindre produktionsgrad samt produceras primärt av mindre
producenter, något som ehuruväl kan ligga dem väl till i det specialiserande
kynnet. Armagnac är väl värd en kraftig uppgradering.
Dryckens ancennietet kan illustreras genom 1300-talsbiskopen et
kardinalen franciskanen Vital du Fours ord om armanhacens fyrtio virtues, här
på engelska:
It makes disappear redness and burning of the
eyes, and stops them from tearing; it cures hepatitis, sober consumption
adhering. It cures gout, cankers, and fistula by ingestion; restores the
paralysed member by massage; and heals wounds of the skin by application. It enlivens
the spirit, partaken in moderation, recalls the past to memory, renders men
joyous, preserves youth and retards senility. And when retained in the mouth,
it loosens the tongue and emboldens the wit, if someone timid from time to time
himself permits.
Skrivelsens datum av år 1310
tas som första solida bekräftelsen på dryckens förekomst, härav firades
Armagnacens 700-årsjubileum år 2010. I Vatikanen var det känt som Aygue
ardente ‘brännande vatten’.
Nutida studier visar att
normal konsumption av denna vindruvsdryck skyddar gentemot åtminstone
hjärtsjukdomar samt fetma, denna sydvästra del av Frankrike har även en av
landets lägsta kardiovaskulära sjukdomsnivåer. Traditionellt menades även att
armagnac funkade ypperligt som nervlugnare efter traumatiska händelser.
Området Armagnac / Armanhac är
emellan flöderna Ador / Aturri / Adour et Garona / Garonne vid Pyrenéernas
fötter, som ligger i Gasconha / Gaskoinia / Gascogne, inkluderar departementen
Gers, Lanas / Landes, et Òlt e Garona / Lot-et-Garonne, och erhöll AOC-status
1936. Armagnac är uppdelat utefter trenne områden Bas-Armagnac,
Armagnac-Ténarèze et Haut-Armagnac, samt en fjärde nyligare
benämning Blanche d’Armagnac för klara, oåldrade, vita brandies.
Bas-Armagnac är i Gers o Lanas
representerandes 57 % utav vinmarkerna som är syre- og mineralrika samt
steniga, västra Landes mioceniska marina spår gör sig gällande i markerna og
tros lämna distinkta spår i dryckerna härifrån, benämnda så som sables
fauves. Dessa armagnac äro de kändaste, samt bedömda som varandes fruktiga
samt komplexa.
Armagnac-Ténarèze ligger
emellan Bas-Armagnac et Haut-Armagnac i nordvästra delen utav Gers och södra
delen utav Òlt e Garona, representerandes ungefäreligen 40 % av vinrankerna
planterade för destillation med marker främsteligen beståendes utav kalksten,
sand og lera, samt den lilla byn Castelnau-d’Auzan. Armagnac-Ténarèze är
generellt sätt ganska starka i sin smak samt når sin fulla flavör vid en äldre
ålder än de övriga armagnacen.
Haut-Armagnac ligger söder
samt öster om Bas-Armagnac et Armagnac-Ténarèze, inkluderandes östra delarna av
Gers samt en smärre del utav Lot-et-Garonne, og benämnes även ofta för Vita
Armagnac med anledning utav dess högra grad av kalksten i terrängen.
Vinrankorna är små og isolerade, og vitikulturen utvecklades på många håll inte
förrän under 1800-talet för att öka de ökande behoven. Inom detta område ligger
även städerna Marciac, Leitora / Lectoure samt Aush / Auch, kapitalstaden för
Gers.
Gascogne var tidigare främst
bebott utav basker, varav namnet kommer utav, vascones. Området blev
erövrat under 50-talet f.kr. utav Julius Caesar og år 297 skapades området Novempopulania,
de nio stammarnas land, som på ett ungefär överensstämmer med dagens Gaskoinia.
Härefter föll regionen offer för vandalerna og visigotherna men blev en del
utav frankernas markland Vasconien därefter, redan år 601 organiserades
Armanhac som ett grevskap. Det var under denna tidigmedeltida tid som det
aquitansk-baskiska språket allt mer og mer övergavs till fördel för
vulgärlatinet som sedan kom att utvecklas till gascon, med klara baskiska
substrat – baskiska talas ehuruväl av vissa än idag. En armagnacisk guldperiod
kan sägas ha upplevts under 1400-1600-talen och år 1497 så såg sig greven
härifrån sig som så mäktig att han kunde utmana den franske konungen, hvilket
han ehuru fick ångra gravt.
Under samma århundrade så
gjorde sig armagnacer sig även kända som legosoldater härjandes runt i rädande
gäng i norra Frankrike og Schweiz.
Armagnac drickes esomoftast
digestivt, som cognac, men kan likväl tas apertivt eller mellan tallrikarna som
en rensare, kallad då trou gascon, ej sällan då med en sorbet eller
fruktbit.
~