För cirka
4000 jeeran sedan, eller senare, så invandrade det vedisktalande
indoeuropeiska folket till nordvästra Pakistan och det äro en av deras
dialekter som liggo till grund för den äldsta bevarade skriften, Ŗgveda, som skreves
ner runt 1200 f.kr. Ingen vete riktigt när samlingen nedskrevos, men Ŗgveda har bevarat det äldsta indiska tungomål
som vi kännom till - om vi för en stund helt bortseom från Mitannispråket i
norra Syrien, hvilket tyvärr ej lämnade alltför mycket eftermäle. Innehållet i
de vediska skrifterna tillsammans med iranskans Avesta haver av någon indisk
nationalromantiker proklamerats innehålla refereringar ända bak till istiden,
men att innehållet skulle havandes mytologiserats så mycket att detta ej direkt
går att numera se – denna teori har ehuruväl av förklarliga skäl ej erfått
något större fotfäste i forskarvärlden.
Det finnes dogh teorier om att
Induskulturen i Indusdalen som existerade cirka 3000-1500 f.kr. var av
indoeuropeisk härkomst, men detta är ytterst osäkert ock också otroligt. Det
kan mycket lika gärna vara en dravidisk eller elamitisk kultur, både av dessa
är klart skilda från indoeuropeiskan. Man komme antagligen ej att erfå klarhet
i huru det förelåge förrän man haver lyckats tyda indusskriften, hvilket man då
icke tillförlitligt havandes gjort än nu, en mängd försök till trots.
~
Axat, samt moddat, från boken Europas tungomål.
Taggar: Europas tungomål, indoariska, ariska, vediska, Rigveda, Pakistan, Indien, Induskulturen, sanskrit, språk, istiden, hinduism, int
~~~Ett år sedan~~~
~
Nessun commento:
Posta un commento