Den aśokiska
epoken har fått namnge den tidiga medelindoariska epoken, och man haver, genom
det skrivna materialet, kunnat utlysa flertalet varianter; östlig,
östcentralisk, sydvästlig, nordvästlig samt den mellersta som användes av aśokakejsarnas
byråkratier. Tungomålet pāliska är en annan av dessa tidiga medelindoariska grupperingar och är alltså
också ett av dessa prākritiska språk - det som det dessutom finnes
mest information kring. Pāli användes som litterärt tungomål och är än
idag theravadabuddhismens heliga språk, lingua sacra. Pāli
fungerade som ett buddhistiskt lingua franca i likhet med latinet för kristna,
eller då senare katoliker. Pāliskan var förövrigt fram tills nyligen de
lärdes tungomål på Sri Lanka, i Burma samt i Thailand. Tungomålet utvecklades
före 200 f.kr., kanske till og med under 500-talet f.kr., i norra Indien, men
de flesta av skrifterna härrör ehuru från 1000-talet. Andra språk som kan
nämnas är till exempel tidig ardhamāgadhiska som är jainisternas heliga språk och som
tillhör en tredje indelning av den tidiga medelindoariskan. Det fanns och
finnes ehuru ett flertal andra språk som vi ehuruväl låtom vara onämnda häruti.
~
Axat från boken Europas tungomål.
Nessun commento:
Posta un commento