Armagnac ~ Armanhac

Armagnac, eller Armanhac, är ett eau de vie, druvdestillat, som kommer från det franska distriktet med samma namn, Armagnac, som är beläget i sydvästra Frankrike, det vill säga i västra Occitanien varhän det bär det occitanska namnet Armanhac. Drycken har funnits sedan minst Medeltiden, vinkulturen introducerades under Romartiden, emedans destilleringskonsten kom med morernas intåg till Iberien. Eusa ses numera som själva kapitalstaden för dryckesformen.

Namnet Armanhac härrör från Herreman, en soldat under Chlodwigs döme, under den frankiska epoken, som erhöll fögderiet men vars namn sedermera gasconiserats.

Armagnac görs via destillation av vitt vin men till skillnad från dess näraliggande dryckesslag Cognac så destilleras Armagnacen allenast en gång traditionellt, simple chauffe, givandes en robustare känning, numera ehuru ofteliga tvenne gånger, man nyttjar även främst en armagnacisk kolonnbrännare gjord i ren koppar istället för potkittlen / pot still som nyttjas för cognac, brandy eller whisky. Spiritusen lagras sedan på ekfat under en längre tid hvilket mjukgör smaken samt låtes evolvera mer komplexa flavörer samt den karaktäristiska bruna fägringen först vandrad genom bärnsten för att sedan landa i mahogny, man använder nyare ekfat första halvåret till två år, för att sedan flytta över drycken till äldre ekfat för mer saktfärdig evolvering. Ekfaten är esomoftast gjorda på Svartek från Monlezunskogen Bas-Armagnac et Limousin men med anledning utav att denna ekforms utbredning förtvinat har man börjat bredda sina ekval. Ekfatslagringen lösgör även en del av alkoholen samt vätan genom evaporationen, kallad part des anges, änglarnas del, hvilket gör att mer komplexa aromatiska sammansättningar framkommer genom oxidationen, ännumerleda utökandes flavören. När alkoholen sedan nått 40 % förflyttas armagnacen till stora glasbehållare, såkallade Dame Jeanne, för lagring, och ytterligare åldring sker ej. Året därpå får drycken buteljeras för säljning, ej sällan i en bouteille traditionelle basquaise.

Armanhacen säljes under flera olika klassificeringar, främst berörandes åldersgrupperingarna, när bränningar från flera olika åldrar blivit blandade, coupage, refererar flaskans åldershävdanden till den yngsta komponenten. Tre stjärnig, eller VS, Armagnac är en mixning av flere olika armagnac havandes minst en trälagring om årna tu, för VSOP så är åldersnivån nådd minst fem jeran, emedans XO har minst sex år. En Hors d’âge är en armagnac där den yngsta delkomponenten minst är tio år, äldre og ofta bättre, Armanhacs säljes ofta årsvisa med innehåll från allenast en årgång i sig. För att avsmaka aromer av högsta rikedom og komplexivitet inom genren må armangacer av åldern 20-25 fokuseras uppenpå.

Tio olika druvsorter äro legitima att nyttja lagligt inom Armagnacfloran, de druvor som brukas nyttjas äro bland annat syragivande eaux-de-vie-excellenta Ugni Blanc / Trebbiano, Colombard, hybriden Baco Blanc / Baco 22A samt Folle Blanche / Picpoule, denna sistnämnda är den traditionella druvan nyttjad i Armanhac et Cognac og ger den excellentaste delikata florala formen utav Armagnac, men det är Ugni Blanc som är den vanligaste då den introducerades under 1800-talet som motståndskraftig gentemot phylloxera, den är även syrerik samt givandes hög kvalité. Colombarden ger fruktiga og kryddiga smaker som uppskattas i Côtes-de-Gascogne. En annan skillnad emellan Armagnacen et Cognac är att Armagnac oftast hava en tyngre och syltigare smak, emedans cognacen är lättare og friskare.

Andra former som ej längre nyttjas särledes ofta äro Blanc Dame / Clairette de Gascogne, le plant de Graisse, Jurançon blanc, Mauzac et Meslier Saint François.

Änskönt Armanhacen är tyngre och kraftigare i sin smak, samt dessutom har en av de äldsta vindestilleringshistorierna i Frankrike, så haver dryckeslaget utav oförsvarbara skäl lägre populär prestige än Cognac, det dras härav även av mindre produktionsgrad samt produceras primärt av mindre producenter, något som ehuruväl kan ligga dem väl till i det specialiserande kynnet. Armagnac är väl värd en kraftig uppgradering.

Dryckens ancennietet kan illustreras genom 1300-talsbiskopen et kardinalen franciskanen Vital du Fours ord om armanhacens fyrtio virtues, här på engelska:

It makes disappear redness and burning of the eyes, and stops them from tearing; it cures hepatitis, sober consumption adhering. It cures gout, cankers, and fistula by ingestion; restores the paralysed member by massage; and heals wounds of the skin by application. It enlivens the spirit, partaken in moderation, recalls the past to memory, renders men joyous, preserves youth and retards senility. And when retained in the mouth, it loosens the tongue and emboldens the wit, if someone timid from time to time himself permits.

Skrivelsens datum av år 1310 tas som första solida bekräftelsen på dryckens förekomst, härav firades Armagnacens 700-årsjubileum år 2010. I Vatikanen var det känt som Aygue ardente ‘brännande vatten’.

Nutida studier visar att normal konsumption av denna vindruvsdryck skyddar gentemot åtminstone hjärtsjukdomar samt fetma, denna sydvästra del av Frankrike har även en av landets lägsta kardiovaskulära sjukdomsnivåer. Traditionellt menades även att armagnac funkade ypperligt som nervlugnare efter traumatiska händelser.

Området Armagnac / Armanhac är emellan flöderna Ador / Aturri / Adour et Garona / Garonne vid Pyrenéernas fötter, som ligger i Gasconha / Gaskoinia / Gascogne, inkluderar departementen Gers, Lanas / Landes, et Òlt e Garona / Lot-et-Garonne, och erhöll AOC-status 1936. Armagnac är uppdelat utefter trenne områden Bas-Armagnac, Armagnac-Ténarèze et Haut-Armagnac, samt en fjärde nyligare benämning Blanche d’Armagnac för klara, oåldrade, vita brandies.

Bas-Armagnac är i Gers o Lanas representerandes 57 % utav vinmarkerna som är syre- og mineralrika samt steniga, västra Landes mioceniska marina spår gör sig gällande i markerna og tros lämna distinkta spår i dryckerna härifrån, benämnda så som sables fauves. Dessa armagnac äro de kändaste, samt bedömda som varandes fruktiga samt komplexa.

Armagnac-Ténarèze ligger emellan Bas-Armagnac et Haut-Armagnac i nordvästra delen utav Gers och södra delen utav Òlt e Garona, representerandes ungefäreligen 40 % av vinrankerna planterade för destillation med marker främsteligen beståendes utav kalksten, sand og lera, samt den lilla byn Castelnau-d’Auzan. Armagnac-Ténarèze är generellt sätt ganska starka i sin smak samt når sin fulla flavör vid en äldre ålder än de övriga armagnacen.

Haut-Armagnac ligger söder samt öster om Bas-Armagnac et Armagnac-Ténarèze, inkluderandes östra delarna av Gers samt en smärre del utav Lot-et-Garonne, og benämnes även ofta för Vita Armagnac med anledning utav dess högra grad av kalksten i terrängen. Vinrankorna är små og isolerade, og vitikulturen utvecklades på många håll inte förrän under 1800-talet för att öka de ökande behoven. Inom detta område ligger även städerna Marciac, Leitora / Lectoure samt Aush / Auch, kapitalstaden för Gers.

Gascogne var tidigare främst bebott utav basker, varav namnet kommer utav, vascones. Området blev erövrat under 50-talet f.kr. utav Julius Caesar og år 297 skapades området Novempopulania, de nio stammarnas land, som på ett ungefär överensstämmer med dagens Gaskoinia. Härefter föll regionen offer för vandalerna og visigotherna men blev en del utav frankernas markland Vasconien därefter, redan år 601 organiserades Armanhac som ett grevskap. Det var under denna tidigmedeltida tid som det aquitansk-baskiska språket allt mer og mer övergavs till fördel för vulgärlatinet som sedan kom att utvecklas till gascon, med klara baskiska substrat – baskiska talas ehuruväl av vissa än idag. En armagnacisk guldperiod kan sägas ha upplevts under 1400-1600-talen och år 1497 så såg sig greven härifrån sig som så mäktig att han kunde utmana den franske konungen, hvilket han ehuru fick ångra gravt.

Under samma århundrade så gjorde sig armagnacer sig även kända som legosoldater härjandes runt i rädande gäng i norra Frankrike og Schweiz.

Armagnac drickes esomoftast digestivt, som cognac, men kan likväl tas apertivt eller mellan tallrikarna som en rensare, kallad då trou gascon, ej sällan då med en sorbet eller fruktbit.

~

+ Punschessensen, Comte Louis de Lauriston Calvados, 1967, Très Vieux Marc de Bourgogne des Dames Hugette, 45