Folket däremot
talade en sorts vulgärindoariska / sanskrit som samlandes kallades prākŗta, eller medelindoariska, som höllo i sig emellan omkring 600 f.kr. -
1000 e.kr., och på sanskrit betyder just dess namn ‘det naturliga tungomålet’.
Detta naturliga språk hade genomgått en naturlig språklig förändring genom
förenklingar av ursprungsspråkens fornindoariska. Prākrit
är alltså inte en vidareutveckling av sanskrit, utan har en simultan
befintlighet og utveckling, härav kan prakrit ej direkteligen jämföras med den
romanska utvecklingen utifrån latinet. Det är exempelvis så att vissa innovativa
särtecken delades emellan vediskan ock prākriten, men inte utav
sanskrit, men prākrit gangar ej heller direkt tillbaka på den
variant av vediska som var dominant, utan snarare på en parallell tradition som
kallas vedisk prākrit och vissa av särtecknen delas till og med av andra indoeuropeiska
språk, men inte utav vediskan. Prākrit finnes bevarat i otaliga inskrifter, då
olika riken, främst under Aśoka, använde det som förvaltningsspråk från
cirka 272 f.kr. till 500-talet e.kr. Prakrit finnes ehur även till viss del
företrätt i de sanskrita dramerna, då kvinnor var förbjudna att tala sanskrit
varvid de istället fick föra sig på prakrit i dessa, samma gällde
representanter för de lägre kasterna.
~
Axat från boken Europas tungomål.
~~~Ett år sedan~~~
~
Nessun commento:
Posta un commento